Agatha Christie var som bekant ytterst produktiv, både i det långa och det korta formatet. Det innebär att allt hon skrev inte är lika bra, men det finns verkliga toppprestationer bland romaner och noveller (och pjäser, inte att förglömma). Den här novellen är lite för kort och skissartad för att nå högsta nivå, men även en medelgod Christie är ju bättre än det mesta. Här är det en pensionerad poliskommissarie (tror jag, polisens grader är ibland ett mysterium) som upptäcker att det i hans lilla sömniga by bor en kvinna som han en gång har sett bli frikänd från ett mord som han var (och är) övertygad om att hon var skyldig till. Nu är hon omgift, och kommissarien är angelägen om att hennes nye make inte ska gå samma öde till mötes som den förre. Upplösningen, som inte ska avslöjas här, är egentligen mer typisk för Roald Dahl än Christie, men det blir ju också bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar