För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var Lotta Olsson i DN som skrev om Ruth Rendell i somras för att uppmärksamma att det hade gått sextio år sedan hon debuterade med just denna bok. Det är också första boken om kommissarie Wexford, som skulle återkomma i sammanlagt tjugofyra böcker, och dessutom förekom i en TV-serie, som jag dock inte har sett.
Det är en smygande spänning redan från första sidan, när en mr Parsons kallar på polisen, eftersom hans fru är försvunnen. Polisen tycker att det är väl tidigt att slå larm redan efter ett par timmar, men maken är övertygad om att det har hänt henne något. Efter ett par kapitel hittas hon död i ett skogsparti, och det riktiga polisarbetet kan ta sin början.
Wexford är ingen karismatisk gestalt. Lotta Olsson liknar honom vid Martin Beck hos Sjöwall/Wahlöö, och det är inte så dumt som jämförelse. På samma sätt som Beck är Wexford en kompetent yrkesman, som vet att omge sig med folk som kan sina saker (även om poliskollektivet inte kan sägas vara speciellt uppmärksammat här). Han är ingen övermänniska, utan tragglar på med vanligt polisarbete, som att säkra spår från brottsplats och tala med folk i mrs Parsons omgivning.
Det märks att tiden har gått sedan den här boken utspelar sig. Kvinnorna är hemmafruar och ett centralt tema i upplösningen hade inte kunnat vara ett överraskningsmoment idag. Men som tidsdokument är det intressant läsning, inte minst som exempel på hur en deckardebut kunde se ut 1964.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar