111. Ann-Catrin Westerlund: Deckarantikvariatet

Någon gång händer det att man hittar en novell som hade varit bättre som roman (motsatsen förekommer alltför ofta, som bekant), och jag tror bestämt att den här är en sådan. Det är en rätt snårig intrig med en del utredande, som gott hade kunnat få bre ut sig. Jag fastnade för titeln, men antikvariatet i fråga fyller egentligen bara funktionen att vara mordplats. Huvudpersonen och hennes väninna råkar ha varit där strax innan, och hon tar sig an en amatörutredning med all den entusiasm en deckarälskare kan uppbåda när det har inträffat ett mord så nära. På en och en halv timme hinner det vända både en och två gånger, och jag blir faktiskt överraskad av upplösningen. Inte minst det är ett gott betyg.

110. Agri Ismaïl: VS-50

Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag har en fäbless för tidsmarkörer i skönlitteratur, men ska de finnas med ska de vara bra. Här får vi reda på att det utspelar sig 1984 genom vad som förmedlas av nyheter i bilradion, och eftersom de nyheterna inte har någon bäring på handlingen är jag inte oerhört imponerad av greppet just här. I övrigt tycker jag att det är en alltför ofokuserad historia, där både huvudpersonens privatliv och hans arbete tar för stor plats. Möjligen missar jag någon poäng med det, men jag hade hellre sett en begränsning, inte minst med tanke på att formatet är begränsat från början.

109. Anders de la Motte: Bortbytaren

Anders de la Motte skriver så man har svårt att hålla jämna steg som läsare. Om jag har rätt för mig är det tre olika serier han håller igång, av vilka denna skrivs av honom själv, en annan av honom tillsammans med hustrun Anette (det har bara kommit en hittills, men det har varit tydligt att det ska bli mer), och en tredje av honom tillsammans med Måns Nilsson (där visserligen den senaste kom för två år sedan, men den är vad jag vet inte officiellt avslutad). Den här serien har just nått fram till bok nummer tre, men jag börjar som alltid från början.

Huvudperson är Leo Asker, som trots namnet är kvinna (hon heter egentligen Leonore), en av dessa poliser i mellanställning som befolkar svensk kriminallitteratur samtidigt som de har något i sitt förflutna som gör dem på ett eller annat sätt problematiska. Vad det handlar om i Leos fall kommer fram bitvis under den här romanens gång, inte genom att hon själv väljer att berätta utan genom författarens sätt att placera ut korta återblickskapitel när den nutida intrigen behöver avlösning.

Asker är ingen särskilt trevlig person, vare sig i tjänsten eller privat, och det blir inte helt klart för mig om vi förväntas sympatisera med henne fullt ut. Ingen annan polis är trevligare eller mer sympatisk än hon, så där får man ingen hjälp på traven. Hon flyttas i början av den här intrigen från sitt vanliga jobb på Malmöpolisens "grova brott" till en avdelning på plan "minus ett", som väl inte officiellt heter "avdelningen för förlorade själar och vilsna fall", men i varje fall kallas så. Chefen där har fått hjärtinfarkt, och även en sådan avdelning behöver ledas på något sätt. Lösningen med Asker där fyller också funktionen att få bort henne från ett fall där hennes mamma som advokat företräder en familj vars dotter av allt att döma är kidnappad.

Sedan går det förstås så att ett av de fall hon hittar på företrädarens bord visar sig ha förbindelser till det fall hon har kopplats bort ifrån. Det har sina finesser, kanske främst genom att gärningsmannen placerar ut små plastfigurer i ett modelljärnvägslandskap hos en klubb i Hässleholm. De avses beskriva scener som kan ha utspelat sig när personer har försvunnit, och den kidnappade dottern är onekligen försvunnen, dessutom tillsammans med sin pojkvän (eller liknande). Till hjälp i det här får (eller tar) Asker en viss Martin Hill, lektor i arkitektur, specialintresserad av urban exploration och dessutom gammal vän till henne från tonåren. Han är möjligen den man ska se som sympatisk i det hela, men han har andra sidor som gör det svårt för mig att vara positiv till honom.

Det är ingen tvekan om att författaren kan konsten att planera och fläta ihop en intrig. Det som gör att jag inte är så positiv som många andra (Svenska Deckarakademin hade boken som en av fem nominerade till bästa svenska kriminalroman 2022) är just flätandet i sig. Det blir en närmast utstuderad illustration av hur man kan få en historia med skiftande berättarperspektiv (och delvis också tidsplan, som sagt) att bli spännande bara genom att man klipper sönder intrigen och låter bitarna synas från olika håll. Jag hade varit mer imponerad av en bok där vi hade fått följa Leo Askers perspektiv hela tiden, och inte samtidigt vetat vilken knipa någon annan sitter i eller vilken upptäckt någon annan just har gjort.

108. Michael Segerström: Alla ska dö!

Det blir något av "extra allt" när Michael Segerström återvänder till och avslutar sin deckartrilogi om Trelleborg. Förra gången stod den fiktive Jan Detlef som medförfattare, och han är med den här gången också, om än bara som karaktär. Han bor fortfarande i Beddingestrand, ungefär där Michael Segerström själv bor i verkligheten. Till intrigen hör också att det finns en jag-berättare i den här boken, som också bor ungefär där Michael Segerström bor i verkligheten. Även en del andra platser i närheten heter och ser ut som de gör i verkligheten, men riktigt allt är ändå inte sant, hoppas jag.

Det är som sagt "extra allt", inte minst vad gäller antalet döda. Jag undrar om det inte kan vara svenskt rekord vad gäller det, åtminstone om man undantar sådant som handlar om rena terrordåd och naturkatastrofer, för det är ingen måtta på hur folk får bita i gräset till höger och vänster. Bakom detta finns till stor del så kallade gängkriminella, ett svenskt gäng som kallas för Jönssonligan och ett danskt som kallas Olsenbanden. (För den fåkunnige ska sägas att den danska förlagan till de svenska filmerna om Jönssonligan heter just så.) Titeln besannas kanske inte helt bokstavligt, men nära nog.

Eftersom alltihop ska rymmas på ungefär 110 sidor blir man som läsare lätt andfådd av det höga tempot. Idag, när normallånga deckare utan vidare kan vara 400 sidor, är det ändå välgörande med en historia där det inte dras ut på något eller ägnas sida upp och sida ner åt det som brukar kallas gestaltning, men alltför ofta är en förevändning för att författaren ska få utlopp för sin skrivlust. Här verkar författaren helt enkelt vilja berätta en historia, och det är faktiskt en utmärkt utgångspunkt för en bok. Ibland tenderar vi att glömma det.

Det går alltså knappast att summera handlingen, och inte för att det är en deckare där man vill undvika spoilers, utan för att den helt enkelt inte låter sig summeras. Det kan snarast beskrivas som den sortens bok som man har roligt åt medan man läser, men som man inte efteråt kan förklara varför man hade roligt åt. Och det betyder troligen att den går att läsa om med samma behållning om ett tag, kanske tillsammans med de två första i trilogin, som jag också minns som ospecificerat trevlig läsning.

107. Guy de Maupassant: Smycket

En novell som har en egen Wikipedia-sida är det svårt att säga något nytt och originellt om. Maupassant är ju dessutom en verklig novellmästare, som fortfarande kan läsas i syfte att lära sig hantverket. Här ska man framför allt ha ögonen på upplösningen, värdig Roald Dahl, för att nämna en senare mästare i genren att vända på allt i den allra sista meningen. Det har nackdelen att man knappast har samma nöje av att läsa om den sortens noveller, i alla fall om man minns hur det slutar. På vägen fram till upplösningen är det också läsvärt som en bild av tidens lägre medelklass i Paris, för fina för att göra något grovjobb men för fattiga för att mäta sig med de verkligt framstående.

106. Agnes Lidbeck: Semester

Det här är en lågmäld historia, en sådan som inte säger allt eller ens hälften av vad som kunde sägas. Huvudpersonen, hennes två barn och hennes relativt nye partner är på solsemester i Italien (signalen om det är att lokalbefolkningen säger "bambini"), men inget blir så trevligt som de har tänkt sig. Man förstår, utan att det sägs, att huvudpersonen mest är rädd för att partnern ska bli missnöjd, snarare än att hon själv är besviken på att poolen är stängd eller stranden skräpig. Som en illustration av det gamla skrivarkursrådet "show, don't tell" är det närmast övertydligt, men det fungerar ju, och det ska inte tolkas som att novellen bara är en uppvisning i teknik.

105. Kaj Korkea-aho: Tungotal

Ibland är de här radionovellerna för svåra för mig. Den här kombinerar en historia i nutid om en flyttstädning där någon har upptäckt en papperslapp och en historia i dåtid om talande i tungor på ett sommarläger för ungdomar. Kanske är det jag som lyssnar för dåligt, men jag blir inte klok på det här.

104. Lars Mytting: Systerklockorna

Senaste bokcirkelboken blev av praktiska skäl lyssning för min del. Det hade nog varit bättre att läsa den själv i pappersform, inte för att det är minsta fel på inläsningen, men en del berättelser gör sig bäst för egen läsning. Jag tror det har något att göra med att miljö och stämning är bärande inslag.

Det utspelar sig i en liten norsk by i slutet av 1800-talet. Där finns huvudpersonen Astrid Hekne, som är i tjänst i prästgården när den här handlingen börjar. (Det är en sanning med modifikation för det finns återblickar flera hundra år tillbaka.) Byns stavkyrka ska säljas till Tyskland, där den ska sättas upp på nytt för att visa den fantastiska skandinaviska arkitekturen. Till byn kommer därför en tysk arkitektstuderande, Gerhard Schönauer, som ska teckna av byggnaden så att den kan byggas upp likadan igen. Mellan honom och Astrid uppstår tycke, och eftersom både hon och prästen på sitt håll fram till dess har bespetsat sig på att de skulle kunna bli ett par blir det något av ett triangeldrama. Det är ändå inte alls hela sanningen. Mycket handlar om kyrkan och de två klockor som skänkts av en av Astrids förfäder, till minne av två systrar som dog.

Flera i cirkeln var närmast överväldigande positiva. Jag är normalpositiv, för det är absolut en bok som har sina kvaliteter. Det finns två delar till i en trilogi, och dem kommer jag nog att ta mig an så småningom.

103. Sylvain Vallée och Mark Eacersall: Tananarive

Den här serieromanen handlar om två gamla vänner och grannar. Om man berättar att den ene har varit familjejurist och den andre har haft ett mer äventyrligt liv på olika håll i världen kan nog de flesta gissa vem som är vem av de två herrarna på omslaget. Mycket tidigt i handlingen, så tidigt att det knappast är en spoiler att berätta det, avlider äventyraren Jo (till höger), och advokaten Amédée (till vänster) tar på sig att reda ut vissa saker i hans förflutna för att dödsboet ska kunna hanteras. Det för honom till olika ställen i Frankrike och Belgien, och det originella är möjligen att Jo också är med på resan. Vi förstår nog att det bara är i Amédées fantasi som dessa samtal förs, men sedvanliga markörer för dröm eller hallucination saknas. Det blir förstås ett äventyr för den av de båda som inte varit särskilt äventyrlig tidigare, för att inte tala om att han får upptäcka att vännerna möjligen inte kände varandra så bra som han trodde.

Här är några underhållande blinkningar till omvärlden, såsom att Jo har lämnat efter sig potentiellt värdefulla originalupplagor av serien Pinpin:

Trots de realistiskt tecknade miljöerna misslyckas jag med att hitta de flesta i verkligheten (det vill säga Google Maps), men här är Palace Justice i Lille i norra Frankrike:



som i verkligheten saknar skylt, men annars inte skiljer sig nämnvärt.

Slutet är tyvärr inte alls vad jag hade önskat mig, men fram till dess är det riktigt bra.

102. Joaquim Weibull och Paco García: Mordet på Olof Palme

Det här kallas en "dokumentär serieroman", men det är inte hela sanningen. Här ingår visserligen en berättelse i serieform, men också en textdel (låt vara illustrerad) som kallas "reflektioner och kommentarer". Det handlar, som torde framgå redan av omslaget, om Stig Engström, numera känd som "Skandiamannen", och tesen är att det var han som sköt Olof Palme. Här ges också en förklaring på hur det kan ha gått till som, även om den bygger på vissa antaganden om tillgång till vapen, håller ihop på ett sätt som inte alla teorier om mordet har gjort.

En bidragande orsak till att det framstår som trovärdigt är Paco Garcías dokumentära tecknarstil, som går igen i både stort och smått:

 

Själv blir jag varken mer eller mindre övertygad om Engströms roll i det hela än vad jag var tidigare. Det här är inte platsen att utveckla det, men att en kompetent utredning borde ha intresserat sig mer för Engström än vad som gjordes, det tror jag att många håller med om.

101. Maria Turtschaninoff: Mantikoran

Det här är ingenting för lättskrämda, men dit räknar jag mig inte ‒ i varje fall inte när det handlar om övernaturligheter och väsen som normalt inte finns i vår värld. En mantikora är ett människoätande fabeldjur, normalt utrustat med lejonkropp och människohuvud, fast lejonkropp verkar inte just det här exemplaret ha. Däremot har den/hon alldeles för många tänder för att de riktigt ska rymmas i munnen, och det är ett annat av mantikorans kännetecken. Det är också det som gör att Li blir övertygad om att hennes pappas nya sambo Nina är en mantikora. Att Nina lagar god mat med mycket grädde är bara ytterligare ett tecken, nämligen på att hon vill göda upp Li och hennes bror Jonas innan hon äter upp dem.

Det är skickligt av författaren att lyckas övertyga oss läsare om att den här fantasin är verklig, för efter ett tag är vi lika säkra som Li på att det förhåller sig så. Illustrationerna av Peter Bergting gör sitt till, men texten står för allraminst halva effekten. Om man ska analysera är det nog jagperspektivet som är avgörande, för vi befinner oss hela tiden i Lis tankar och verklighet, och där är ju Nina en mantikora, det är bara det att pappa inte märker eller vill se det.

Det är inte ofta jag lyckas ligga så i framkant med utgivningen som med den här boken, som kom ut bara för en dryg månad sedan. Men den har blivit uppmärksammad i den tynande bloggosfären, inte minst hos Kulturkollo (som inte alls tynar, ska understrykas). Den förtjänar alla läsare den får.

100. Johan Svedjedal: Den rätta knycken. Astrid Lindgrens Vi på saltkråkan

Johan Svejdedal avhandlar här hela fenomenet Saltkråkan, även om tonvikten ligger på TV-serien, som kom först, och boken som bygger på den. Sedan avtar djupet i framställningen när den övergår till de filmer som följde upp, men alldeles på slutet hinner han faktiskt med ett kort avsnitt om den nyinspelning som är på gång.

Författaren är ju akademisk litteraturvetare och det märks på framställningen. Han har gått igenom arkivmaterial och läst tidningar från tiden, så både recensioner och bioannonser kan redovisas. Det gör att man ibland kommer lite långt från skärgårdsmiljön, som väl idag är det som Saltkråkan lever mest på. Jag hade gärna sett något mer om inspelningsplatserna idag, exempelvis. Men inget av det som finns med är något som jag hade velat stryka, och det är väl ett gott betyg i sig.

Ny kunskap för mig var att Ulf Björlin, som har hyllats för den musik han skrev till TV-serien, faktiskt stal temat från en fransk barnvisa, Nous n'irons plus au bois.

99. Ruth Rendell: Vem var Doon?

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var Lotta Olsson i DN som skrev om Ruth Rendell i somras för att uppmärksamma att det hade gått sextio år sedan hon debuterade med just denna bok. Det är också första boken om kommissarie Wexford, som skulle återkomma i sammanlagt tjugofyra böcker, och dessutom förekom i en TV-serie, som jag dock inte har sett.

Det är en smygande spänning redan från första sidan, när en mr Parsons kallar på polisen, eftersom hans fru är försvunnen. Polisen tycker att det är väl tidigt att slå larm redan efter ett par timmar, men maken är övertygad om att det har hänt henne något. Efter ett par kapitel hittas hon död i ett skogsparti, och det riktiga polisarbetet kan ta sin början.

Wexford är ingen karismatisk gestalt. Lotta Olsson liknar honom vid Martin Beck hos Sjöwall/Wahlöö, och det är inte så dumt som jämförelse. På samma sätt som Beck är Wexford en kompetent yrkesman, som vet att omge sig med folk som kan sina saker (även om poliskollektivet inte kan sägas vara speciellt uppmärksammat här). Han är ingen övermänniska, utan tragglar på med vanligt polisarbete, som att säkra spår från brottsplats och tala med folk i mrs Parsons omgivning.

Det märks att tiden har gått sedan den här boken utspelar sig. Kvinnorna är hemmafruar och ett centralt tema i upplösningen hade inte kunnat vara ett överraskningsmoment idag. Men som tidsdokument är det intressant läsning, inte minst som exempel på hur en deckardebut kunde se ut 1964.

98. Thomas Petersson och Claes de Faire: Avkragad. Tankar om tro, svek och förlåtelse

"Avkragad" är den informella termen för när en präst eller biskop förlorar sin rätt att utöva ämbetet. Det hände för Thomas Petersson i början av 2022. Fram till dess var han biskop i Visby stift men också över Svenska kyrkans församlingar i utlandet. Det var första gången sedan femtiotalet som en biskop blev föremål för den åtgärden, och förra gången handlade det om Dick Helander, som hade dömts för ärekränkning genom ett stort antal anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs. Thomas Peterssons förseelse var av ett helt annat slag; han hade haft en utomäktenskaplig relation med en person som var anställd i stiftet. Det ansåg Ansvarsnämnden, som numera hanterar sådana ärenden, stred mot de löften han hade avgivit vid vigningen. Till saken hör att ansvarsnämnden inte har någon annan påföljd att dela ut än just "avkragning".

Nu har det alltså gått ett par år, och att Petersson skulle komma med en bok var kanske inte helt oväntat i dessa tider, när de flesta offentliga personer med någon form av kris bakom sig förväntas göra det. Han varvar kapitel som handlar om processen fram till och strax efter beslutet med sådana som utspelar sig under en fjällvandring som han och hans hustru gör. Ingen av de båda trådarna kommer så nära hans egna tankar att den här publiceringen känns motiverad, är mitt intryck. Det är inte ointressant, fast om processen framkommer inte så mycket mer än man har kunnat läsa i medierna när det hände. Snarare är det väl vi läsare som har anspråk på att "tala ut"-genren ska vara oerhört öppen. Jag kan ha all sympati för att det finns delar av hans och hustruns relation som de vill behålla för sig själva, men då är frågan varför man skriver en bok.

97. Alex Ahndoril: Jag blundar och ber

Privatdetektiven Julia Stark, som vi träffade för första gången i förra boken, har nu konsulterats av en Dramaten-skådespelerska som hävdar att hon stalkas av sin (före detta) pojkvän. Saken är bara den att pojkvännen är, eller i varje fall antas vara, död sedan några år. Första steget i en sådan utredning borde vara att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med det, men Julia väljer en annan väg genom att anta att stalkandet är verkligt, och att frågan om vem det är får redas ut så småningom.

Skådespelerskan är för tillfället engagerad i repetitionerna av Macbeth, vilket kan vara viktigare än det verkar. När pojkvännen dog − om han nu gjorde det − spelades nämligen samma pjäs med samma regissör och samma ensemble. (Det här gör förresten att det finns anledning att citera den del av pjäsen som givit upphov till både Maria Langs En skugga blott och Ingmar Bergmans Larmar och gör sig till.) Dramatens passersystem och det  faktum att stalkern verkar ha bedrivit sin verksamhet både där och hemma hos sitt offer gör att ensemblen blir den avgränsade grupp misstänkta som pusseldeckaren närmast kräver.

Föregående bok gav inte all bakgrundsinformation om Julia själv, men här fylls bilden i, så att vi förstår både varför hon går med käpp, har ärr i ansiktet och ogillar fysisk kontakt. Gissningsvis ska den delen göra oss sympatiska till hennes annars något kantiga personlighet, men jag blir aldrig särskilt intresserad. Likaså kan jag inte förmå mig att engageras i den tunna tråd som handlar om hennes kärleksliv, oavsett om det gäller hennes ex Sidney eller någon annan.

Det är tydligt att författarna gillar den gammaldags pusseldeckaren och försöker plantera om den i nutid, den nutid där kriminaltekniken egentligen borde göra sådana intriger omöjliga. Försöket lyckas sämre här än i föregående bok, om det nu beror på miljön eller personuppsättningen eller bådadera. Försöken att ge Julia en bakgrundshistoria är också för fristående från det som händer i berättelsens nutid för att fungera. Jag fattar inte något definitivt beslut idag, men när fortsättningen kommer är det inte säkert att jag följer med.

96. Christoffer Carlsson: Gustavssons hundar

Det här är en novell av den sorten som på ytan inte alls är särskilt spännande, men ändå lyckas hålla fast en ända till slutet. Det är också en sådan historia som inte ska förstöras med alltför omfattande förhandsinformation. Men man kan konstatera att Christoffer Carlsson lyckas väl med att beskriva den halländska landsbygden, där han också har placerat sina senaste kriminalromaner. Den framstår både som en plats att längta bort från, som Alicia, och en plats som vissa inte kommer sig för att lämna, som Linus, som är berättarröst. Gustavssons hundar spelar egentligen bara en biroll, men alls inte oviktig, när man får reda på hur det hänger ihop.

95. Matthew Costello och Neil Richards: Thick as Thieves

Det handlar inte alltid om mord i de här kortdeckarna ‒ det finns väl gränser för hur många som kan dö i ett litet samhälle som Cherringham. Den här gången är det i stället ett förmodat fornfynd från den tid då romarna behärskade Britannien. Om det är äkta är det värt en hel del pengar, så mycket att det kan vara till stor glädje för vem som helst. Möjligen missar jag något, men det verkar som om värdet på något sätt ska fördelas på den åldriga lady som äger marken där det hittas, på hennes fattige arrendator och på de två odågor som medelst metalldetektor har hittat föremålet i fråga. Dessutom kopplas två konkurrerande experter in för värdering.

De båda parhästarna Sarah och Jack är inte officiellt engagerade i fallet, för oavsett vem av alla misstänkta som är skyldig till att fyndet försvinner från ett kassaskåp så är de överens om att någon utredning inte behövs. Det avskräcker inte dem, och naturligtvis tar de reda på hur det hänger ihop. På vägen får Jack spela dollarmiljonären Osgood Fielding från Texas, vilket borde få de bildade att bli misstänksamma. Men så bildad är det tydligen ingen som är, utan vi läsare (lyssnare) får chansen att känna oss smartare än de medverkande.

Det blir en trevlig omväxling med den här sortens historia, som dessutom kan förmedla lite riktig historia. Utredningen är knappast av pusseldeckarklass, utan mer beroende av tålamod i spaning, men jag tycker fortfarande att det här är underhållande lyssning.

94. Jan G. Bruhn: Man kan inte säga nej

De här novellerna från Ekström&Garay kan vara lite vad som helst vad gäller såväl kvalitet som genre. Den här är en historia om en affärsresa till Kina, som inte blir helt som planerat, bortsett från att själva resan egentligen alls var planerad att äga rum. Det är inte dåligt vare sig språkligt eller innehållsligt, men jag är inte säker på att jag uppfattar vad som är meningen med det hela.

93. Marie Carlsson och Sten Tolgfors: Statsrådet och glöden

Enligt alla normala bedömningskriterier är det här ingen bra bok. Ändå lyssnar jag igenom tio och en halv timme, vilket väl tyder på att den har kvaliteter av något slag. Kanske kan jag reda ut varför, om jag försöker.

Det handlar om Bengt-Anders Pålsson, som blir statsråd, närmare bestämt biträdande vice statsminister, när regeringen behöver kompletteras med någon senior och inte alltför ambitiös företrädare för partiets kärnväljare. Han är lika överraskad som de flesta andra, för att inte tala om hur frågande han är till vad han förväntas göra. Till sin hjälp får han som stabschef Alicia Svensson, som råkar ha en åldrig farfar med förflutet som adjunkt. Den som kan sin Bo Balderson uppfattar förstås anspelningen på de två huvudpersonerna hos honom.

Det är inte den enda anknytningen till Balderson, för parallellt med mycket annat pågår det i den här boken också en jakt på vem som är personen bakom pseudonymen. Det har det spekulerats mycket om genom åren, och formellt är väl den gåtan fortfarande olöst. Här är det ett antal fiktiva medverkande som det gissas på.

Ovanstående får räknas till den här bokens goda sidor, och är anledningarna till att jag lyssnar färdigt. Däremot är intrigen i övrigt inte mycket att skriva hem om. Det finns ett oförklarat dödsfall, och det pågår en undersökning av vad som kan tänkas ha hänt i samband med det. Det är emellertid inte huvudsak förrän i andra halvan av boken, som därmed blir påtagligt baktung. På baldersonskt manér far också huvudpersonerna runt och ställer till oreda i olika sammanhang. Mest utarbetat (och utdraget) är  ett besök i skolans värld, där alla kan förvånas över betygssystemens korta livstid och andra underligheter.

Författarna vill så mycket, och möjligen hade det blivit lite bättre om någon hade kunnat trimma ner vissa avsnitt. Nu finner man sig ibland fast i något som präglas av berättarglädje utan samma nivå av berättarförmåga. Intrycket blir som sagt kluvet.

92. Mats Jonsson: Stinas jojk

Det har hunnit gå tre år sedan Mats Jonssons När vi var samer kom ut. Där handlar det om skogssamerna i ett både brett och långt perspektiv, men med utgångspunkt i hans egen familjehistoria. Den här nya serieromanen har ett annat fokus och blir därmed mindre episk, mindre överväldigande, om man så vill. Huvudpersonen Kristina Katarina Larsdotter var med i utkanten av När vi var samer, men här skildras hela hennes liv och lite till.

Hon blev känd bland annat som Stor-Stina, eftersom hon växte hela livet och till sist blev 218 centimeter lång. Vid den tid det handlar om, första hälften av 1800-talet, var det inte ovanligt att människor som på något sätt avvek från det vanliga visades upp offentligt. Först kommer hon till Stockholm och sedan reser hon runt i Europa. Så småningom gör hon och hennes syster mer än bara visas upp:

Parallellt med den här historien berättas också om K B Wiklund från Uppsala, som så småningom blev professor i finsk-ugriska språk. Han reser långt senare runt i norra Sverige och får då kontakt med Stinas syster, som har hunnit bli gammal, men kan berätta om Stina och deras resor. Enligt tidens sed hade vetenskapen ingen större respekt för samiska kvarlevor:

Det är den här kombinationen, inte minst att systern Sara ges en bärande roll, som gör att det här blir en fungerande historia utöver ett rent återberättande av Stinas liv. (Det har dessutom gjorts förr i romanform av Åke Lundgren, även om jag inte har läst något av det han har skrivit.) Det blir som sagt mindre episkt, men man kommer också närmare personerna när de inte är så många.

Stinas jojk skiljer sig från det allra mesta som Mats Jonsson har gjort tidigare genom att han själv inte syns i berättelsen. Även om jag har uppskattat det allra mesta av hans självbiografiska serier tycker jag att det är ett riktigt val vad gäller just den här historien.

91. Per Ek: Dansbaneeländet i Fredriksdal

Jag har inte grävt så djupt, men intrycket man får av den här novellen är att den är starkt självbiografisk, så starkt att den nästan inte kan kallas novell, om man med det avser skönlitteratur. Men den gränsen förefaller vara under upplösning numera. Just i det här fallet är det snarast en randanmärkning, för historien som berättas är riktigt bra för sitt lilla format.

Författaren utgår från ett papper som han hittar i sin mammas gömmor när hon ligger för döden, och berättar utifrån det om en planerad danstillställning, som inte blev av. Det kan delvis skyllas på den debatt om "dansbaneeländet" som pågick i fyrtiotalets Sverige och som nog var särskilt livaktig i en frikyrklig bygd, som norra Småland. Men det fanns också andra motsättningar, eftersom tillställningen skulle ordnas av arbetarekommunen. Det blir tillfälle att göra utvikningar både framåt och bakåt utifrån händelsen, och det är riktigt intressant även för mig som inte har minsta anknytning till det Fredriksdal som numera ligger i Nässjö kommun.

90. Matthew Costello och Neil Richards: Murder by Moonlight

I den klassiska pusseldeckaren mördades det med de mest osannolika metoder, även om vissa av dem inte var riktigt comme-il-faut. Den här kortromanen bygger vidare på den traditionen, men eftersom det figurerar en adrenalinpenna avsedd att användas vid anafylaktisk chock som potentiellt mordvapen är det ändå en högst modern historia. Cherringham är visserligen den klassiska engelska by eller småstad som är så bekant från deckare i både bok- och TV-form, men även här har alltså tidens vindar blåst in.

Jack, den amerikanske expolisen, och Sarah, den brittiska ensamstående mamman, tror att det är något som inte står rätt till, och vid det här laget har vi läsare lärt känna dem så bra att vi håller med. Jack och Sarah kommer varandra närmare i den här boken än i de tidigare, utan att det för den skull närmar sig ett förhållande. Det hoppas jag att vi ska slippa, för de är tydligt ett välfungerande team, både i de fall de tar sig an och när det av privata skäl behövs en avlastning.

Jack börjar förresten acklimatisera sig i England och skaffa sig sysselsättning även av annat slag. Det är en sådan aktivitet som sätter honom i förbindelse med den miljö där det misstänkta dödsfallet äger rum. Det har nackdelen (för oss läsare) att vi inte får så mycket mer information om hans bakgrund, som tidigare har signalerats som dramatisk. Men då får man lyssna vidare på nästa del för att få reda på vad som har hänt honom.

89. Lena Fye: Socionomen som hellre ville vara detektiv

Novellsamlingar kommer i de mest skiftande format. Den här är på ungefär en timme och tjugo minuter och rymmer fem korta berättelser. De relaterar löst till varandra genom anspelningar fram och tillbaka, förutom att de alla utspelar sig på Södermalm i Stockholm och har samma huvudperson. Hon är socionom, men som titeln antyder har hon också en undersökande läggning. Man skulle kunna beskriva henne som något för nyfiken för sitt eget bästa, för hon hamnar i oönskade situationer.

Jag blir inte riktigt klok på genren här, för jag hade väntat mig något mer detektiviskt, även om jag inte tänkte mig att det skulle vara helt realistiskt. Men här förekommer inslag som ‒ om jag inte helt missuppfattar någon premiss ‒ måste placeras inom det övernaturligas ram. Det behöver inte vara dåligt, men varudeklarationen brister en aning. Utan att ägna mig åt det näthat som grasserar i kommentarer/recensioner i ljudboksappen måste jag också konstatera att uppläsaren inte gav mersmak.

88. Sanna Samuelsson: Köldhålet

En klassmedveten glesbygd någonstans i Sverige för ett tag sedan (mobil med antenn!) är miljön för den här novellen. Det som händer är ‒ i min tolkning ‒ inte huvudsaken, utan mest en förutsättning för att miljön ska kunna få en berättelse knuten till sig. Det fungerar bättre än det låter när jag berättar om det. Frågan är om inte det här är den bästa hittills sedan nyordningen med noveller i stället för radioföljetong introducerades.

87. Sara Gordan: Skallarna

Den här novellen svävar mellan realism och surrealism (eller åtminstone något icke-verkligt). På ett plan handlar det om en äldre man som bor med sin katt, har ett trädgårdsland och klarar sig själv. Men så drar det iväg åt ett annat håll, när han planterar sina tappade tänder och något börjar växa där. Om man har öronen med sig är det en intressant historia, och man tänker vidare på den efteråt (på ett bra sätt, ska understrykas).

86. Hanna Nordenhök: Härföraren

Den nedlagda Radioföljetongen (som ibland smet emellan med noveller) har nu efterträtts av Novellen i P1, fortfarande med nyskrivna noveller. Det ska komma en varannan vecka, framgår det. Jag ser fram emot detta och tror att det kan bli bra.

Den här första var däremot inte vad jag behövde höra just nu. Det är en obehaglig historia som utspelar sig i någon sorts diktatur eller förtryckande miljö och handlar om en far i ledande ställning och hans dotter som kommer på besök. Jag brukar kunna uppskatta berättelser som är ett utsnitt av tillvaron, där man inte får reda på allt, men det här var efter omständigheterna för fragmentariskt för att fungera för mig.

85. Matthew Costello och Neil Richards: Mystery at the Manor

Det kriminalfall som blir aktuellt i den här andra delen av den nu mycket långa serien om Cherringham handlar om en brand på herrgården Mogdon Manor (nej, inte Mogadon), som leder till den ende kvarboendes död. Han har snikna barn som vill ärva, och även i övrigt är det mycket som är skumt omkring både herrgården och honom.

Det något omaka paret Sarah (brittisk ensamstående mamma utan annan erfarenhet av brottsutredning än föregående bok) och Jack (amerikansk före detta polis med desto mer sådan erfarenhet) fortsätter att vara sympatiskt inställda till varandra. Det underlättar förstås främst för dem själva, men det är också välgörande att vi inte behöver ta del av deras stereotypa konflikter. Jag hade tänkt mig att vi nu skulle få reda på lite mer om dem, inte minst Jacks bakgrund, men så blev det knappast. Vad som har hänt honom är fortfarande lika okänt.

Det är något med kortromanformatet som är mycket tilltalande. Några timmars lyssning, och man får en hel historia som inte är lika begränsad som novellen. Det säger sig självt att man inte får samma djup i karaktärerna eller samma mängd parallella intrigtrådar att följa, men ibland önskar man sig bara det här. Då är Cherringham-serien definitivt ett bra val.

84. Katherine Mansfield: Flugan

En novell som har en egen Wikipedia-artikel, det är en utmaning för envar som skriver om sitt läsande, för vad kan det finnas för nytt att säga då? I förhållande till Wikipedia kan man i alla fall dela med sig av sina intryck, nämligen att det är en skickligt utförd novell av den sort som kombinerar återberättande av något i det förflutna med en episod i nutid (läte det inte så klyschigt kunde man säga "i blixtbelysning"). När man ska analysera vad de båda har gemensamt blir det litteraturvetarfest.

83. Lottie Ålhed: Den snövite mannen

Snövit är så välkänd i vår kultur, om det nu beror på det klipp ur Disney-filmen som visas på julafton eller på bekantskap med sagan som bröderna Grimm nedtecknade, att hon går att använda som en utgångspunkt för en annan berättelse. Här är det en man som klär sig som hon, och av beskrivningen att döma är det snarare Disney än Grimm som han inspireras av. Det är en fantasieggande idé, även om formatet här begränsar vad det går att göra av den. 

82. Nina Ehrgård Ejlertsson: Undersökningsplikt

Den här korta skräcknovellen handlar om en författare (eller möjligen författare in spe) som har skaffat sig ett hus i skogen för att få skrivro. Det kan man ju räkna ut på förhand att det inte kommer att gå bra, och mycket riktigt visar det sig finnas någon sorts varelser där. Av någon anledning fungerar inte det här annars tacksamma upplägget för mig, möjligen för att det inte är något som är det minsta överraskande.

81. Wilhelm Cederwall: Det komplicerade fallet utanför Huskvarnas slott

("Omslaget" och uppläsningen nämner inget efternamn på författaren, men i ljudboksappen finns det angivet, och jag har ingen anledning att tvivla på att det är korrekt.)

Den här lilla deckarnovellen har drag från genrens guldålder vad gäller miljö, karaktärer och inte minst intrigens frikoppling från realistiskt polisarbete, till och med vad gäller den tiden. Det är någon som har fallit ut genom ett fönster, eventuellt genom någon annans medverkan, och mer ska inte sägas för att inte förstöra det hela. Intrigen är överraskande och bra, ja, överraskande bra, faktiskt. Däremot är det synd att ingen redaktör har hjälpt författaren när han går vilse bland kvasiålderdomliga uttryck. Får man uttrycka en liten förhoppning är det att han framöver hamnar på ett traditionellt förlag med ett sådants resurser.

80. Helena Kroon: Mördarens hand

Den här novellen är mer skräck än deckare, men alls inte oäven. Det handlar om ett syskonpar, där hon blir sjuk och han ska försöka rädda henne med hjälp av något han kan komma åt eftersom han hjälper en äldre herre att mata dennes akvariefiskar. Det brukar vara ett gott tecken när man vill att novellen ska vara längre för att temat ska kunna utvecklas, och så är det här.

79. Agatha Christie: Accident

Agatha Christie var som bekant ytterst produktiv, både i det långa och det korta formatet. Det innebär att allt hon skrev inte är lika bra, men det finns verkliga toppprestationer bland romaner och noveller (och pjäser, inte att förglömma). Den här novellen är lite för kort och skissartad för att nå högsta nivå, men även en medelgod Christie är ju bättre än det mesta. Här är det en pensionerad poliskommissarie (tror jag, polisens grader är ibland ett mysterium) som upptäcker att det i hans lilla sömniga by bor en kvinna som han en gång har sett bli frikänd från ett mord som han var (och är) övertygad om att hon var skyldig till. Nu är hon omgift, och kommissarien är angelägen om att hennes nye make inte ska gå samma öde till mötes som den förre. Upplösningen, som inte ska avslöjas här, är egentligen mer typisk för Roald Dahl än Christie, men det blir ju också bra.

78. Madeline Miller: Galatea

Madeline Miller har skrivit ett par uppmärksammade romaner utifrån antika myter, och i den här novellen bygger hon en nutida historia runt Pygmalion, skulptören som förälskar sig i sin egen staty. Det är ju återberättat i olika sammanhang, kanske mest känt i My Fair Lady, men Miller lyckas ändå göra något nytt och eget av det hela. Pygmalion är här alls ingen trevlig gestalt, men det är ju inte professor Higgins heller.

77. Christina Gustavson: Den röda peruken

Tvenne tanter på promenad tar med sig en upphittad kattunge, det är utgångspunkten för den här novellen. Nu kan man tycka att en katt med sele och koppel som är fastbundet vid en trappa inte är så övergiven, och att tanterna kunde ha undersökt lite närmare om det fanns någon ägare i närheten. Men då blir det ju ingen intrig att tala om. Och även om polisen och pressen blir involverade är det en förhållandevis snäll historia, som dessutom slutar lyckligt för alla, inklusive katten. (Jag betraktar inte det som en spoiler, för det är så förväntat i genren.)

76. Roald Dahl och Pénélope Bagieu: The Witches

Det är uppenbarligen något med den här berättelsen som lockar till adaptioner av olika slag. Det har kommit två filmer, 1990 och 2020, och en radioteater från 2000, som jag minns som riktigt bra. Den här serieversionen följer originalet ganska troget, såvitt jag kan bedöma.

Intrigen är väl bekant; det handlar om pojken Roald och hans mormor, som han bor hos efter att hans föräldrar har dött i en bilolycka. De hamnar på ett hotell där Englands häxor håller möte (under täckmantel, förstås). Roald förvandlas till mus men lyckas också förvandla alla häxorna till möss med deras egen trolldryck. Det är en förhållandevis mörk historia, där häxorna är onda på allvar och vill utrota alla barn.

Teckningsstilen är ganska otraditionell, och växlar mellan närbilder och översiktsbilder:

och en del som påminner om lärobok, när Roald ska undervisas. Och det vore ju inte Dahl utan de ironiska blinkningarna:

75. Elly Griffiths: Blödande hjärtan

Det här är tredje boken om Harbinder Kaur, den sikhiska, lesbiska, kvinnliga polisen, som på ett något tröttsamt sätt därmed alltid har en egenskap som placerar henne utanför normen, oavsett sammanhang. Nu har hon flyttat till London, så hon är från landet dessutom, och kanske är det mest det som skapar friktion i förhållande till den grupp som hon förväntas leda.

Huvudhandlingen börjar med ett misstänkt dödsfall på en skolåterträff, denna tacksamma miljö där gamla oförrätter kan aktualiseras. Dessutom har den här gruppen av vänner ett förflutet där en av deras klasskompisar dog när de gjorde sina slutprov i gymnasiet. Visserligen har det gått tjugoett år, men det förefaller spela en roll för dödsfallet i nutid.

Berättelsen är uppdelad i kapitel som har Harbinders perspektiv, och därutöver inte mindre än två andra perspektiv. Ett av dem följer Cassie, polis i Harbinders arbetsgrupp och med på festen, ett annat en av hennes vänner. Det hade kunnat bli bra, men nu leder det mest till att vi läsare får samma sak från två eller tre håll, vilket blir långrandigt efter ett tag.

Jag har gillat de tidigare böckerna om Harbinder, liksom Elly Griffiths andra serie om rättsosteologen Ruth Galloway, så jag blir en aning besviken på att det här visar sig vara ett svagt kort. Inte heller författare presterar alltid på topp, men här är några helt oförklarliga missar, förutom de oönskade konsekvenserna av berättarperspektiv. Det måste nog bli bättre nästa gång om jag ska fortsätta följa Harbinder.

74. Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar

Den trogne läsaren torde erinra sig att bokcirkeln har tema Norden, och den här gången hade turen kommit till Finland. Vi förhåller oss fritt till våra teman, men anknytningen här är att boken utspelar sig i Finland, och dessutom är en ny variant av den finska klassikern Sju bröder av Alexis Kivi.

Bröderna har här blivit systrar och handlingen är förlagd till nutid eller däromkring. Det gäller att påminna sig om det, för systrarnas tillvaro är på de flesta sätt inte typisk för tjugohundratalet. Efter att deras föräldrar, björnjägaren Heikki och hans förtryckta hustru Louhi, har dött flyttar de till en jaktstuga miltals ut i skogen. Där är meningen att de ska självhushålla, förutom att några av dem åker till marknaden och säljer björn- och bäverskinn några gånger om året. Det går inget vidare, för de har knappt gått i skolan, kan med något undantag inte läsa eller räkna, och har heller inte lärts upp av föräldrarna i något annat som de kan ha nytta av. Förutom den andliga misären lever de också materiellt torftigt. De har ont om mat, tvättar sig sällan eller aldrig, och vägrar ha någon kontakt med samhället i form av vård eller liknande.

Vi hade ovanligt mycket att prata om vad gäller innehållet, som inte alla i cirkeln tyckte om. Det går inte att komma runt att det är väldigt mycket kroppsfunktioner och -vätskor, och det är påfallande mycket stank som beskrivs. Men det är också, för att uttrycka det något banalt, intressant att se hur det går för systrarna. Det är möjligen inte helt realistiskt att samhället låter det gå så långt som det gör utan att vidta åtgärder, för de flesta av de sju är faktiskt minderåriga. Men just därför undrar man hur eller om det ska lösa sig.

73. Håkan Nesser: Ung mans färd mot natt

Radions Kulturnytt recenserade den här boken i en märklig blandning av litteraturkritik och anspelning på författarens skattebrott. För det är han i skrivande stund dömd i hovrätten men har överklagat till HD. Den relevans det ärendet har här är att han tydligen i något sammanhang ska ha sagt att han inte kan skriva mer, och att detta därmed är hans sista bok. Huruvida det är sant undandrar sig min bedömning.

Det är en högst typisk Nesser, som man har vant sig vid att de ska vara på senare år. Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, som vi erinrar oss också är sambor, spelar en något undanskymd roll i delar av den här historien. Från början är det deras kollega Borgsen, känd som Sorgsen, som får hand om fallet, vilket består i ett mord på en idrottslärare. Det har helt enkelt gått till så att någon har skjutit honom när han öppnade sin lägenhetsdörr för att se vem som ringde på (inte det pizzabud han väntade på, kan man sluta sig till). Borgsen/Sorgsen är själv bosatt i området och anses därmed ha särskilda förutsättningar att lyckas, men hämmas något i sin utredning av att han drabbats av postcovid.

Vem som ligger bakom (och varför) avslöjas relativt tidigt, och sedan hoppar handlingen mellan mördaren och polisen på ett sätt som nog är räddningen för den här intrigen. Det blir spännande, fast man vet vem mördaren är, men särskilt trovärdigt eller sammanhängande kan man inte kalla det. Snarare är det den sortens deckarintrig som man sväljer medan man läser, men efteråt inte är helnöjd med.

Nessers vanliga fördelar i form av språk och karaktärsteckning finns här också, om än i något mindre grad än de brukar. Språket är adekvat i sin långsamhet, det man har lärt sig att vänta sig av Nesser. Karaktärerna fyller sina funktioner, men ingen av de tillfälliga är mer intressanta än Barbarotti och Backman, som förresten också hör till de mer sympatiska och kompetenta bokpoliser jag har stött på. Nu är frågan om de återkommer.

72. Björn Engqvist: En fantastisk dag i maj

Till den här kortromanen hittade jag eftersom den utspelar sig i studentmiljö i Lund vid mitten av nittiotalet. Huvudpersonen och jag har en del yttre egenskaper gemensamt, för jag var också student då och där, visserligen inte i litteraturvetenskap som han, men i närliggande ämnen (ett så närliggande som att institutionen låg i samma hus som litteraturvetenskap då). Sedan skiljer vi oss också en del, för jag gick inte alls på nation eller festade på det viset han gör, men jag kan känna igen både korridorkompisar och andra bekanta i honom. Hur bra det blir för någon som inte har de referensramarna är svårt för mig att säga.

Mest värt att reflektera över är annars att det här är en AI-inläsning. Jag lyssnar färdigt mest som ett experiment (och för att boken är på bara ungefär två och en halv timme), och kan konstatera att "Anders AI", som rösten kallas, är överraskande bra, men har en bit kvar till perfektion, eller till mänsklig nivå överhuvudtaget. Se det följande som råd för kommande produktutveckling.

Som lyssnare kan man ha olika smak vad gäller inläsarens inlevelse och dramatisering ‒ det märker man om inte annat i ljudbokstjänsternas så kallade recensioner. En AI-röst dramatiserar förstås inte alls, och det kan vara helt i vissas smak. Det kan också vara mer eller mindre lyckat ‒ här kanske mindre lyckat eftersom det förekommer ganska mycket dialog, och ibland hade det varit önskvärt med större skillnad mellan personernas röster så man inte tappar bort sig i vem som pratar.

Man får kanske leva med att en AI inte kan uttala riktigt varje ord korrekt. Det här ska inte bli en errata-lista, men ni som läser här ska ändå få en uppfattning om nivån. Det är svårt att inte reta sig på att det i en berättelse som utspelar sig i studentmiljö förekommer uttalet tentán, när det handlar om den tenta huvudpersonen ska skriva respektive har skrivit. Man hade också önskat att (Södra) Esplanaden inte uttalades som om det stavades S-Plánaden. Jag föreställer mig att det hade gått att programmera en AI med rätt uttal i de här fallen.

Svårare är det kanske med ord som har två tänkbara uttal, där en mänsklig inläsare utan problem kan identifiera vilket som är rätt i sammanhanget, men en AI inte har den förståelse av innehållet som krävs. Det blir mest komiskt när "kön" uttalas ömsom med k, ömsom med tje-ljud i början. Jag tror att inläsningen har rätt ungefär hälften av gångerna, men det räcker inte riktigt.

Vad jag annars reagerar mest på vid lyssningen, och inte vänjer mig vid på hela tiden, är att AI-n inte alltid klarar av att betona rätt ord i en fras eller en sats. En egenhet för svenska är det som brukar kallas partikelverb, där ett verb tillsammans med en betonad partikel bildar en betydelsemässig enhet. För att ta ett exempel är det skillnad på "Vad tycker du om det här?" och "Tycker du om det här?". I det första fallet betonas förslagsvis "du" och "här", men i det andra fallet "om" och "här". Vi som har svenska som vårt förstaspråk tänker sällan på det, men det är en stötesten för den som lär sig språket i vuxen ålder (eller är en AI). Som sagt, det här ska inte bli en errata-lista, och den hade blivit lång, för det här är vanligt i svenska. Men ett autentiskt exempel är när någon "drar på sig byxorna", där vi människor vet att "på" ska vara betonat, medan AI-n läser med betoning på "drar" och "byxorna".

Likaså vet vi att en person som frågar "varför då?" betonar "då", och motsatsen, som man hör här, låter underlig (provläs själva, så ska ni se). Sedan finns det spridda underligheter, som att AI-n inte förstår att grupperna Cranberries och U2 ska uttalas på engelska, vilket kanske också hade gått att lära den. På några ställen verkar det dessutom som om AI-n läser en avstavad version, där det dyker upp pauser mitt i orden, som gör det svårt att avkoda vad det är man egentligen hör.

Jag kan för lite om det här för att veta om det är rimligt att tänka sig att AI-n kunde få information om åtminstone en del av de här sakerna och därmed prestera bättre. Uttalet av enskilda ljud har jag ingenting att invända mot, och sällan av enskilda ord, utan det är mest när de ska kombineras till fraser och satser som det ibland går snett. Det är en bra bit kvar för att det ska vara godtagbart, men om alternativet är att en ljudbok av den här sorten inte alls blir tillgänglig fyller en sådan här version kanske ändå en funktion. Risken eller chansen finns dessutom att vi lyssnare vänjer oss vid kvalitetsnivån.

71. Yvan Pommaux: En natt, en katt

Den rimmande titeln saknar motsvarighet i originalets Une nuit, un chat, men det går inte att komma ifrån att den fungerar synnerligen bra på svenska. Här finns inte det deckarelement som Pommaux använder i sina böcker om John Kattsson, och inte heller anspelningarna på kända sagor. (Fattas nu bara att det finns en sådan som jag helt har missat.) Men det är en historia som säkert är spännande för rätt åldersgrupp; jag gissar att man kan dela min ålder med ungefär tio för att få fram den.