54. Ann Lawrence: Oggys resor

Författaren till denna bok ska inte förväxlas med den "Author of Paranormal and Historical Romance" som man hittar när man söker på namnet. Denna Ann Lawrence verkar ha avlidit ganska ung redan på 80-talet.

Den här boken läste jag om och om igen, som jag minns det, när jag var 8-10 år gammal. Oklart varför, för den skiljer sig mycket från vad jag annars brukade tycka om. Det handlar om igelkotten Oggy som bor i en villaträdgård i London och får mat av familjen som bor i huset. En dag är det mörkt och tomt där, och en mus berättar för Oggy att familjen har flyttat till Landet. Oggy, som tidigare inte varit så äventyrlig, bestämmer sig för att följa efter. På vägen träffar han en del andra djur och är med om lite äventyr. Det är på ytan inte särskilt originellt, men boken måste ha haft något speciellt, eftersom jag kom ihåg den väldigt väl, ibland konkreta formuleringar. Den är numera inte så vansinnigt spännande som då, men det är intressant att som vuxen se hur skickligt författaren låter Oggys stora skräck Grävlingen (som sägs äta igelkottar) finnas med i bakgrunden nästan hela tiden, tills Oggy träffar honom mot slutet:

Det visar sig då att han är något av en vänlig äldre herre, den siste i sin släkt, i ett gryt som börjar förfalla, där han hyr ut rum åt kaniner och andra djur. Lite som en slottsherre på dekis, men det ändrar sig, kan jag avslöja.

I någon mån är detta förstås inspirerat av engelska barnböcker med talande djur, som Det susar i säven, Beatrix Potter- och Paddington-böckerna (och Nalle Puh, även om det är leksaksdjur). Men Oggy och de andra medverkande är definitivt mer djur än människor; ingen här skulle få för sig att ta på sig en tweedkostym och köra bil. Oggy är en alldeles vanlig igelkott på så sätt att han har dålig syn men bra luktsinne och att han inte vet något om sådant som han aldrig har sett förr, till exempel en kanal (som han tror är en mycket bred trädgårdsdamm). Sedan träffar han en råtta, som bor på en pråm på kanalen, som förklarar för honom att den går ända till Birmingham, och det kanske är mer mänskligt än djuriskt.

Någonstans har jag läst eller hört att gränsen går vid om djuren går på två eller fyra ben, och i så fall ligger denna alldeles precis på gränsen. Oggy och hans mamma står på två ben när de tittar ut över Hampstead Heath:

och Oggy står på två ben när han skrämmer en katt (som väl får sägas gå på fyra ben):

men Oggy och Grävlingen ovan går på fyra ben (Oggy har nyss gjort det innan han ramlar ner från ett träd av rädsla).

Om det inte lät så pretentiöst skulle man kunna säga att man som vuxen läsare också ser att boken har drag av utvecklingsroman. Oggy lär sig mycket om världen på sin väg till Landet, och inte minst lär han sig en del om sig själv, vem man kan lita på och att allt inte är som det först verkar. Det finns också inslag av kritik mot människorna, som många av djuren har mycket sämre erfarenheter av än Oggy, som länge mest förknippar dem med mjölk och matrester.

Tyvärr finns det ett inslag som gör den här boken omöjlig att trycka om, för annars tycker jag den skulle förtjäna att bli en klassiker lika väl som många andra. Ett helt kapitel, när Oggy har slagit följe med en annan igelkott som heter Brutus, handlar nämligen om att zigenare fångar och äter igelkottar. Ordet zigenare är sin sak; det skulle väl gå att ändra i en barnbok från 70-talet, men det är ett så centralt inslag att Brutus blir fångad i en säck av två män som bor i husvagn (och bilden är inte alldeles fri från stereotyper, om vi säger så) att det knappast går att stryka eller formulera om. Dels är Brutus en igelkott av en annan sort än Oggy; han stjäl mat som inte är avsedd för igelkottar och kan kanske anses få sitt rättmätiga straff genom att bli fångad. Dels återkommer episoden flera gånger när Oggy berättar om sina erfarenheter av människor, och en kråka har som huvudfunktion att förklara för honom vad det egentligen var som hände, för det har han själv inte riktigt förstått. Och det är något helt annat än Oggys fantasier om den hemska Grävlingen, för det här är något som verkligen händer i boken, helt okommenterat.

I övrigt är det här en riktigt bra bok med roliga porträtt av de olika djurpersonligheterna som Oggy träffar under sin vandring. Miljön är mycket engelsk, men skildrad på ett annat sätt än vanligt, eftersom Oggy till exempel går genom tjugo smala villaträdgårdar och äter sniglar i stället för att se husen från den sida vi är vana vid. Bilderna av Hans Helweg är minst lika bra som i andra klassiska barnböcker, tycker jag.