Med denna tionde del går serien Roman om ett brott i mål, och det tycker jag känns alldeles lagom. Sidantalet har ökat till omkring 350 från de första delarnas knappt 200. Tyvärr går det extra utrymmet åt till mestadels tröttsamma utläggningar om samhällets förfall, ibland lagda i munnen på någon medverkande, men ibland med författarnas egen röst. Tidigare delar har förmedlat samma sak på ett mindre övertydligt sätt.
I ett tidigare inlägg har jag länkat till Kalle Linds tankar om författarnas namnval. Förutom hans exempel har jag den här gången hittat Lexer Ohberg, Rumford Bondesson och Nelon Nelonsson. Advokaten Hedobald Braxén förtjänar några ord om sin person, inte bara namnet. Han har sitt kontor i en etta med kokvrå, där han också har "en något solkig och skallig gammal kanariefågel" samt två katter vid namn Justitieministern och Riksåklagaren. När han uppträder i rätten är han "påfallande illa och ålderdomligt klädd och en inte alltför kräsmagad katt borde kunna frukostera på hans väst". Hans surrealistiska inlägg är ofta helt orelaterade till sammanhanget på ett sätt som får honom att påminna lite om Statsrådet hos Bo Balderson. För min del är han den största behållningen av hela den här boken. Om man tänker sig att författarna drack till exempel danskt körsbärsvin medan de skrev förklarar det också varifrån de har fått namnet.
Nu tar jag paus från Sjöwall/Wahlöö ett tag (att läsa om dem varje år känns inte aktuellt), men det vore roligt att nu se (om) i alla fall de Beck-filmer som bygger på böckerna. Sedan har jag också ett par böcker som Per Wahlöö skrivit på egen hand, som det skulle vara intressant att jämföra med dessa tio. Jag har haft svårt att se gränsen mellan författarnas respektive avsnitt i de olika böckerna, men de verkar också ha arbetat på att få bort skarvarna, berättar Maj Sjöwall.
Och om ett par veckor kan det tänkas komma att dyka upp ett första inlägg i nästa maratonprojekt, som också tänks innefatta tio svenska deckare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar