För någon månad sedan läste jag den första av Marcello Fois' deckare om advokaten Bustianu, och gillade man den så vågar jag lova att man gillar den här. Det är en historia av samma sort i samma miljö, nu på hösten 1899 i Nuoro på Sardinien, och det man minns mest av miljön är hur det regnar oavbrutet. Vad jag kan se är det ingen fortsättning på något sätt, så vill man börja med den här delen tror jag det ska fungera utmärkt.
Bustianu blir konsulterad av en kvinna vars syster-/fosterson har blivit häktad för mord. Pojken är psykiskt sjuk, riktigt hur framgår inte, men han är också liten till växten och det verkar osannolikt att han skulle kunna ha begått ett mord på en mycket större och slagsmålsvan man. Men så saknar han alibi och har offrets klocka i fickan, och det är förstås fakta som inte går att bortse från. Bustianu vandrar runt, funderar, pratar med folk på sitt försåtligt oförargliga sätt och drar fler och fler slutsatser - och så begår den häktade självmord i sin cell. Sanningen är förstås, precis som i den förra boken, att det ligger mycket mer bakom de båda dödsfallen än att den ene blivit ihjälslagen för sin dyra klockas skull och den andre drabbats av ånger i häktet.
Jag kan nästan inte jämföra de här böckerna med något annat jag har läst. De är förstås deckare i den meningen att de handlar om brott och att någon tar reda på hur det gick till och varför. Men däremellan är de också fina naturskildringar och livsbetraktelser, utan att svälla till många hundra sidor (den här är knappt 180). Det ekonomiska i berättandet syns till exempel i ett kapitel där det ena samtalet följer på det andra utan att vi behöver följa med när Bustianu förflyttar sig mellan olika personer; ett samtal slutar helt enkelt med att någon nämner en annan person, sedan är det blankrad och därefter är Bustianu hos denna andra person och samtalar vidare. Själva deckargåtorna är kanske inte de allra mest intrikata, men som helhet blir böckerna verkligen minnesvärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar