Det här är Loulou Forsells första bok om kriminalreportern Ann Wigert, som jag läste en senare bok om för någon vecka sedan. Här är hon ännu inte förlovad med kollegan Joachim Hall och träffar för första gången kommissarie Rudolf Mark, kallad "Räven". Annars känner man igen sig, till och med till den grad att den formulering jag uppskattade med den andra boken återkommer här (eller om det då är tvärtom), men här är det en blick som fastnar som "en insekt på ett flugpapper".
Handlingen utspelar sig i kretsar där "sömnpulver" och "nervhem" är vanligt förekommande, liksom spotska leenden. När man vant sig vid det får man också försöka acceptera att polisen samarbetar med en av de misstänkta och att det tydligen är fritt fram för vem som helst att springa bakom scenen på Kungliga Operan. Ann har nämligen en gammal vän från sin tid på flickpension i Schweiz, Madeleine Agneau (vars efternamn kommenteras men liksom en hel del franska repliker inte översätts, eftersom en bildad läsare förutsätts kunna franska), som nu gästspelar som operasångerska. Efter premiären hittas hon död i sin loge. Så småningom blir liken fler, som sig bör. Stockholms inneställen frekventeras livligt. Konjak dricks i medicinskt syfte.
Med dessa reservationer tycker jag det här är en ganska rolig och fullt acceptabel deckare i sin genre. Ann är här något mera damsel in distress än i nästa bok, men det kan heller inte vara så lätt när man är den som hela tiden hittar döda vänner och bekanta omkring sig: "Med ett kvidande ägnade jag min uppmärksamhet åt en stor urna, som en vänlig försyn i form av någon inredningsarkitekt placerat inom bekvämt räckhåll för min lekamen." Bäst är de delar som beskriver Anns glidande in och ut ur mer eller mindre verklighetsförankrade drömmar, där ljud och andra intryck får betydelser som först verkar svårtolkade men sedan är alldeles självklara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar