64. Lena Lundgren och Lisbet Wikner: Maria Lang. Vår första deckardrottning

Tidigare i år, i anslutning till Maria Langs hundraårsdag, kom den här biografin, som jag har varit tveksam att köpa. Nu fanns den inne på biblioteket, så det löste frågan för tillfället. Någon gång ska jag väl skaffa den ändå - har man alla hennes böcker, inklusive doktorsavhandlingen, kan man ju inte fattas denna - men just nu känns det inte överhängande.

Här betar författarna av Lang(e)s liv från början till slut samt lite nutid om den renässans hon fått tack vare filmer och hundraårsdag. Med tanke på det dubbelliv hon levde, dels som deckarförfattaren Maria Lang, dels som rektorn m m Dagmar Lange, blir det delvis parallella berättelser med olika infallsvinklar. Huvudkällan verkar vara Lang(e)s egen självbiografi från 1985, som jag läste om för några år sedan. Därför känns innehållet ibland lite förutsägbart, men här och var kompletteras det med mer personliga synpunkter från vänner, förläggare och gamla elever. Där saknar jag framför allt hennes unge släkting Jan, som spelar en stor roll i de senare böckerna, men han kanske vill distansera sig från den rollen, som vissa "Astrid Lindgren-barn".

Medan hon levde var Lang(e) mån om vilket intryck hon gav i offentligheten. Hon gjorde många intervjuer i olika sammanhang, men verkar ha berättat mer eller mindre samma saker och förbigått en hel del. Inte heller vänner och släktingar verkar ha kommit henne riktigt in på livet, och därför lämnar också den här boken en del luckor, som nog får förbli sådana. Det handlar till exempel om hennes eventuella kärleksliv, där författarna landar i slutsatsen att det var just så sparsamt som de få omnämnanden som finns tyder på.

Intrycket av Lang(e) är just en dubbelhet - dels författare, dels rektor, sällskapsmänniska med stort behov av ensamhet och nattmänniska med mörkerrädsla. Det gör henne intressant och läsaren lämnas lite nyfiken. Det är på sitt sätt ett gott beyg åt en biografi, även om den inte innehåller mängder med nya avslöjanden.