28. Maria Lang: Akta dej Katja

Maria Lang har ju fått något av en renässans de senaste åren med nyutgåvor och filmatiseringar av hennes tidigaste produktion. I dagarna skulle hon dessutom ha fyllt 100, och på initiativ av en bloggkollega är det därför Maria Lang-dag idag enligt följande schema:
09:45 http://www.fiktiviteter.se
10:00 http://www.bokdetektiven.se
10:30 http://mariasbokliv.wordpress.com
11:00 http://www.fiktiviteter.se
11:30 http://helenadahlgren.wordpress.com
12:00 http://sagasbibliotek.blogspot.se
12:30 http://www.fiktiviteter.se
13:00 http://ettknytt.blogspot.se
13:15 http://cinnamonbooks.wordpress.com
13:30 http://skuggornasbibliotek.blogspot.se
14:00 http://fantastiskfiktion.wordpress.com
14:15 http://www.fiktiviteter.se
14:30 http://helenadahlgren.wordpress.com
15:00 http://annasbokbord.se
15:30 http://lottensbokblogg.wordpress.com
16:00 http://jsprbok.blogspot.se
16:15 http://www.fiktiviteter.se

Jag sparar projektet att läsa alla hennes 42 vuxendeckare i kronologisk ordning ett tag till, men tänkte att ett lagom pensum nu kunde vara de fyra ungdomsdeckare som hon skrev på 70-talet. De passar dessutom väldigt bra in i ett annat tema jag har i år.

Den här första boken av de fyra inleds med att de båda huvudpersonerna Katja, sexton år, och Jan, fem år, träffar varandra på en buss på väg till Skoga. Den som har läst Langs vuxendeckare känner förstås igen Skoga, verklighetens Nora, och faktiskt också Jan, som dyker upp som tonåring och ung man i hennes senare produktion. Även Katja förekommer i de allra sista vuxendeckarna, då gift med den Mikael Lindby som hon träffar i denna bok. (Förlåt spoilern, men jag tror inte att det förstör läsnöjet för någon vad gäller just den här boken.) I förbigående nämns också en "tant Almi", som väl knappast kan vara någon annan än den anagrammatiska deckarförfattarinnan Almi Graan, som Lang introducerar 1960 i Vår sång blir stum, för att senare återkomma till och ge allt större utrymme. I den här boken framgår det inte att Jan är hennes systersonson, men det var såvitt jag förstår fallet både med Almi Graan i böckerna och Maria Lang (eller snarare Dagmar Lange) i verkligheten. Christer Wijk är inte med - det handlar inte om mord, trots allt - men Skogapolisen representeras av Erk Berggren, också känd från många av Langs vuxenböcker.

Själva historien kommer lite i skymundan för de här detaljerna under min läsning. Som vuxen ser man ganska tidigt hur det hänger ihop och att den som kanske verkar vara en skurk inte är det och tvärtom. Katja och Jan upptäcker en liga som stjäl bland annat båtmotorer, blir bortförda, rymmer, går vilse och lyckas så småningom leda polisen till ligans högkvarter. Vid sidan av detta finns också en del av berättelsen som förgrenar sig till narkotikahandel och -missbruk, som jag tycker känns något påklistrad och inte så lite moralistisk. (Därmed inte sagt att man ska vara drogliberal i ungdomsböcker, men här går den goda sidan något till överdrift i sina predikningar.)

Mitt minne av Maria Langs vuxendeckare, som det var ett par år sedan jag läste någon, är att hon har påtagligt svårt att skriva dialog när det är någon annan än vuxna akademiker som talar. Här är det i alla fall så; ungdomarna låter som hämtade ur en 40-talsfilm: "Ro hit med puffran, annars ska jag fanimej möblera om fejset på dej." En av "gangstrarna" (som Jan kallar dem) kallar Katja för "ljuvling". Hon är klädd i "korts", när hon inte har "minibaddräkt". En genusanalys av beskrivningarna av kläderna skulle överhuvudtaget vara intressant. Jag tyckte ändå att det var rolig läsning med de ganska charmiga brister boken ändå får sägas ha i dagens perspektiv. Men med tanke på att det är 150 lättlästa sidor fortsätter jag med de andra tre böckerna om Jan och Katja ganska snart.