100. Elvy Ahlbeck: Fallen från skyarna

Elvy Ahlbecks fjärde deckare knyter ihop trådar från de två föregående på så sätt att Patrik, en av de privatundersökande studenterna i På den säkra sidan, nu är färdigutbildad och har fått en lärartjänst i den mellannorrländska kustbygden i närheten av ön Kalven, som figurerade i Mord utan förbindelse.

Historien innehåller ett lik på en landsvägsbuss, förväxling av väskor och en sektliknande församling, edwardianerna, baserad i en liten avlägsen skogsby i samma trakt som Kalven och samhället Drömme, där Patriks alldeles nybyggda grundskola finns. Det tar sin tid innan det riktigt tar fart, tycker jag; länge är det bara lösa ändar som förstås ska passa ihop, men jag har svårt för den sortens deckare där spåren bara blir fler och fler utan att något får sin förklaring förrän ganska sent. Efter ungefär halva boken blir det lite biljakt och raffel, men då hade jag läst flera kapitel på ren vilja.

Det bästa är faktiskt de små belöningar vi får som har läst Ahlbeck tidigare, som när edwardianernas helikopterburne predikant landar på Kalven och ett antal kända medlemmar av släkterna Grels och Månsson medverkar i statistroller. Skolan är för övrigt fortfarande igång, men utan Verna Grahn, som var så kompetent i förrförra boken.

Om man ska ge sig på en sammanfattning av Elvy Ahlbeck, när jag nu har läst allt hon publicerade i bokform, så blir intrycket blandat, både vad gäller kvalitet och innehåll:
- Debutboken Vargen är en riktigt bra småstadsdeckare, förstås präglad av sin tid, men väl i klass med till exempel H.-K. Rönbloms eller Nils Hövenmarks liknande deckare. Rönblom når högre när han är som bäst, men dit når ju nästan ingen. Jag ger den fyra vargar av fem.
- Den Sherlock-belönade, lantliga Mord utan förbindelse har sin starka sida i miljöskildringen och får fyra Kalvar av fem.
- Sedan backade Ahlbeck från böckernas nutid till något decennium före deras utgivning, och hela På den säkra sidan känns som om den faller ur ramen på något sätt. Möjligen är den också skriven före de två tidigare och framplockad ur skrivbordslådan. Den får två danska ostar av fem.
- Med den här aktuella boken tog det sig lite igen, men det är ändå inte alls samma välflätade intrig som i de två första, och det går på tomgång lite för länge. Det blir tre helikoptrar av fem.
- Novellsamlingen Barmhärtighetssystrarna är spretig och lite för blandad för att kunna få ett högt betyg, även om några inslag verkligen är mycket bra. Tre systrar av fem.
- Slutligen återanvändes en del av systrarna i Åtta damer i leken, där idén om kollektiv problemlösning från På den säkra sidan kom till ny, men mer originell och lyckad användning. Den får fyra damer av fem.

Elvy Ahlbecks både starka och svaga sida är att hon inte har någon genomgående miljö och detektiv. Det lämnar öppet för experimenterande, som i till exempel Barmhärtighetssystrarna här och var blir riktigt lyckat. Det gör däremot också att man som läsare inte har något gratis i form av att känna igen personer eller miljöer, och det känns ibland lite som om författaren inte tar vara på sina personers potential. Särskilt de båda familjerna och småstaden i Vargen hade jag gärna läst mer om. Slutomdömet är ändå att Ahlbeck, som så många samtida deckarförfattare, är oförtjänt bortglömd, speciellt med tanke på hennes bästa prestationer, som gott och väl håller för omläsning.