Den här novellsamlingen är löst sammansatt genom att handla om ett antal medlemmar i sällskapet Barmhärtighetssystrarna. Det har bildats för att sysselsätta lite äldre, ensamma kvinnor som saknar livsuppgift efter att deras män har dött och de vuxna barnen klarar sig själva. Lite påminner de om Röda Korsets frivilligverksamhet, tycker jag, men de har ett bredare verksamhetsområde när omständigheterna är gynnsamma.
Poängen i många av de här berättelserna är att systrarna mest styrs av sin egen vilja att vara till nytta och inte så mycket av behovet hos dem de hjälper. De vill så väl och har mycket tid och energi att ägna uppgiften, men det blir inte alltid riktigt bra. Ett exempel är de tre mostrar (Iris, Linnéa och Viola) som flyttar in hos sin systerdotter Rosie i hennes stuga i skärgården. Rosie har levt i skuggan av sin sjukliga mor och är nu glad att få bestämma över sitt eget liv. Eftersom hon är översättare kan hon bo avsides och arbeta hemma, och hon njuter av att planera renoveringen och inredningen av stugan. Mostrarna ser som sin livsuppgift på ålderns höst att ta hand om "den stackars föräldralösa flickan" (i fyrtioårsåldern) och hjälpa henne med allt hon behöver. Upplösningen hade platsat i Årets rysare eller varför inte i någon av Hitchcocks TV-filmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar