29. Stieg Trenter: Träff i helfigur

Nu kom jag för första gången lite i otakt med Trenter-projektet, för den här boken borde ha varit utläst förra veckan, som var en udda vecka. Men även med vanliga vardagsåtaganden (arbete på dagtid och sådant) hinner man igenom en Trenter på två-tre dagar.

Vi har denna gång hunnit till 1948, och New Look är det allra senaste i Stockholm. Till tidsmarkörerna hör också en kortege som markerar Gustaf V:s 90-årsdag. Utan att avslöja för mycket kan det sägas att den senare spelar viss roll för handlingen. Den visar också att det - som vanligt hos Trenter - är sommar. Harry Friberg har köpt ny bil sedan föregående år, men håller sig till engelska småbilar. Nu har han en Hillman.

Miljön är Stockholms kulturkretsar, som någon gång tidigare, med en förläggare och en författare (som dessutom har skrivit en nyckelroman!) och deras närmaste i huvudrollerna. Som fysiska miljöer den här gången figurerar ett numera rivet hus på Regeringsgatan och en villa med omnejd i Södertörns villastad, numera känt som Farsta strand. Där i trakten växte Trenter själv upp, har jag läst mig till. Fortfarande på 40-talet är det rena landet med skogar och fält, och frågan är om det inte är där det mest märks att tiden har gått.

Inne på sjunde boken börjar man kunna knepen, så jag förvillas inte av att det presenteras en lösning någonstans i mitten, för det kommer (minst) en lösning till innan det är slut. Ett villospår genomskådar jag i alla fall nöjt, till skillnad från Harry Friberg som på sidan 290 utbrister: "Vilket blindstyre jag ändå varit! Nog borde väl i alla fall en misstanke snuddat förbi!" Däremot lyckas jag som vanligt inte dra rätt slutsatser av vad jag insåg.

Den här boken blev den tredje och sista att filmas i SVT:s Trenter-serie 1987. När andan faller på under året ska jag nog se om dem. Inte minst är jag nyfiken på om Harry Friberg och Vesper Johnson äntligen blir du med varandra som i boken över en grillad oxfilé. (Friberg äger nämligen något så exotiskt som en elektrisk grill, vilket antyder det lika exotiska att han ibland faktiskt lagar mat hemma. Städar har han däremot en liten människa som kommer och gör; hennes blommiga förkläde figurerar i förbigående.)

Mitt exemplar kom ut i Bonniers Folkbiblioteks deckarserie i detta utförande:

som kommer att dyka upp igen ett par gånger under projektets gång. Intressant nog har de valt en annan ikonisk detektiv som symbol på smutstitelbladet, trots att han vad jag vet inte förekom i serien alls:

28. Anders Isaksson: Den politiska adeln

Anders Isaksson har skrivit den här boken om att politiska uppdrag alltmer har kommit att innehas av en viss grupp personer, som har gjort det till en heltidssysselsättning. En del av det han har att säga uppfattar jag inte som särskilt nytt, men jag fäste mig vid ett par talande statistiska genomgångar. Före den sista kommunsammanslagningen vid skiftet 1960-/1970-tal fanns det 250 000 personer med politiska uppdrag. Nu (eller 2006 när boken kom) är det 30 000. Vid mitten av 1950-talet hade de dåvarande fem riksdagspartierna 1,6 miljoner medlemmar, det vill säga en fjärdedel av befolkningen. Det har 2006 minskat med 80 %, och fördelats på sju partier och en betydligt större befolkning. Allt detta innebär att det är ovanligare att man känner någon med ett politiskt uppdrag och att de som har sådana i mindre utsträckning träffar andra människor i sin vardag. Det är egentligen en mer intressant verklighetsbeskrivning än hur många heltidspolitiker som också är gifta med heltidspolitiker eller har haft politiskt engagerade föräldrar.

27. Alexander McCall Smith: Damernas detektivbyrå

Redan 1998 kom den här första boken om Mma Ramotswe, den kvinnliga privatdetektiven i Botswana. Jag har inte fått anledning eller tagit mig för att läsa den förrän nu. Jag väntade mig en något mer traditionell deckare med brott, detektiv och utredning, men det är snarare en trivsam roman om någon som startar en detektivbyrå och vad som händer då. Hon löser flera små och ett större fall under bokens gång, och det framgår också att hon sysslar med annat som vi inte får följa på så nära håll.

Det handlar också mycket om Botswana, och det är förstås intressant om inte annat för att jag i stort sett inte visste något alls om landet mer än vad huvudstaden heter. Om det är lika mycket ormar och Kalahari i alla böckerna tröttnar man nog, men här gjorde det sitt som stämningsskapande inslag.

Jag kan nog tänka mig att läsa någon till av de hittills fjorton böcker som har kommit i serien, men riktigt fast blev jag inte av den här. Det är inte alls dåligt - då skulle böckerna inte sälja som de gör - men kanske lite för snällt och trevligt för att vara riktigt trovärdigt.

26. Jurgen Schildt: Det pensionerade paradiset

Filmkritikern Jurgen Schildt skrev 1970 den här boken om svensk 30-talsfilm, som 20 år senare kom i den här utvidgade upplagan. Med reservationen att det är en journalist och kritiker som skriver, inte en forskare, tycker jag det är intressant för det mesta, även om det ibland kan bli lite raljerande här och var.

Det finns ingen riktig röd tråd, utan det är ett antal kapitel som känns ganska fristående och gör små analyser av olika teman ("juden", "arbetaren", akademikern", "konstnären" med flera typiska roller i 30-talsfilmen) och några filmer, dock inte Pensionat Paradiset, som titeln anspelar på, eller O, en så'n natt! som omslagsbilden är hämtad från. Båda återkommer dock som exempel i ett antal sammanhang.

Påfallande är hur lyckligt filmerna slutade på den här tiden:

vilket man kanske ibland önskar sig tillbaka till. Författaren är däremot säker på att "[p]ilsnerfilmen kommer naturligtvis aldrig tillbaka, lite litet som spårvagnarna eller motboken eller Thor Modéen gör det." Nu verkar ju i alla fall spårvagnarna vara lite på gång.

25. Nils Hövenmark: Systrarna Svenssons Sybehörsaffär

Systrarna Svensson är två stycken, och de bor i Svartsele:

där en del av Hövenmarks andra deckare också har utspelat sig. Några av hans tidigare huvudpersoner är med på (mycket) små hörn i den här boken, men systrarna själva har vi inte träffat tidigare, vad jag kan minnas.

Frågan är om detta är en deckare; baksidestexten kallar det för en "rövarhistoria", men det rör sig i alla fall i den kriminella sektorn. Systrarna hamnar i mer eller mindre osannolika situationer som de försöker ta sig ur, ovanligt spännande för att vara ogifta medelålders affärsidkare i ett litet samhälle i Norrlands inland, föreställer jag mig. Ju mer de försöker ta sig ur vad de har hamnat i, desto mer trasslar de in sig. Det är mycket lättläst och ganska roligt, och eftersom alltihop börjar med att en av systrarna har blivit offer för en solochvårare är det ingen tvekan om vem man hejar på.

Jag samlar som bekant inte deckare för att ha förstaupplagor i mint condition, men brukar ändå försöka undvika gamla biblioteksböcker. Den här verkade dock omöjlig att få tag i på annat sätt, men jag vill ändå påpeka att den alltså är gallrad från:

24. Stieg Trenter: Tragiskt telegram

I den Trenter som nu stod i tur är den utvalda Stockholmsmiljön Centralbadet med tillhörande park och grannhus. Där hamnar Harry Friberg på en nattlig fest medan ett mystiskt dödsfall inträffar i våningen ovanför. Vesper Johnson är i USA på studieresa, men herrarna sammanstrålar i Paris för vidare befordran till Levanto i Italien, vars polis beredvilligt lämnar utrymme åt en tjänstledig svensk kriminalintendent och dennes amatörmedhjälpare.

Året är 1947 (det har alltså som vanligt gått ett år sedan sist), och det inleds i början av maj (det är alltså som vanligt om inte sommar så i varje fall under sommarhalvåret). De famösa delikatessassietterna aväts den här gången redan på sidan 16.

De bästa tidsmarkörerna den här gången tycker jag kommer från bilresan till Italien, som inleds med fyra dygn på färja mellan Stockholm och Rotterdam ("vi åt makalöst och drack tullfritt"). Från Paris till Levanto tar det fyra dagar, men de lyckas ändå med dagsetapper på 40 mil, en prestation med dåtidens bilar (Harry har en ny Morris, kallad Mr Morris) och på vägar som inte reparerats efter kriget:

Vägen var fruktansvärt sönderkörd, fylld av halvmeterdjupa hål och gropar. 

[...] 

Högre hastighet än 20 km i timmen var otänkbar. 

[...] 

Den enda gång jag måste hejda mig var vid den provisoriska träbron över Pos tröga, smutsgula vatten.

I Italien finns det förresten också den exotiska företeelsen autostrada, som ännu inte kommit till Sverige. Långt mindre fanns det avgiftsbelagda vägar hos oss, så det måste Trenter kommentera som i en bättre guidebok: "autostradan till Milano (som kostade 40 lire - 25 öre - att köra på)".

För de svenska läsarna av boken när den var ny måste det också ha varit spännande att möta den italienska maten, spagetti och annat:

Vesper Johnson uppvisade en överraskande teknik att vira de långa mjölbanden runt gaffeln. Därpå följde en rad kalla förrätter, någon sorts halstrad fisk, ost och starkt, svart kaffe.

Annars är Italien lite farligt, tycker även den bereste Harry Friberg:

-Jag stannar, förklarade jag. Bilar lär försvinna mitt på dagen i Italien. 

[...] 

Den feta, tystlåtna värden hade små opålitliga ögon, runt borden i den klent upplysta matsalen satt svartmuskiga män och spelade kort med dolsk uppsyn.

Italienarna luktar vitlök, bär på vinflaskor direkt i handen (gärna bastlindade) och kvinnorna bär tvättbaljor och bagage på huvudet. En och annan talar lite engelska eller franska, men att någon av svenskarna skulle behärska ett ord italienska är det inte tal om. Det är klart att det känns farligt då.

(Börjar det förresten inte bli dags att Friberg och Johnson ska bli du med varandra snart?)

23. Erlend Loe: Inventering

Förra gången jag läste Erlend Loe var jag tydligen något mindre imponerad än första gången, men eftersom det råkade bli så att jag då läste en av hans tidigare böcker efter att ha börjat med en av hans senare skulle man kunna se det som att han blir bättre och bättre. Den här, hans senaste vuxenbok, stödjer snarast den slutsatsen.

Det handlar om den något bedagade poeten Nina Faber, som efter många års tystnad kommer ut med en diktsamling igen. Man förstår att hon inte har haft det så lätt vare sig med karlarna, spriten eller skrivandet, men nu har det minsann vänt, och hon är bokad på signering och uppläsning samma dag som boken kommer ut. Hela boken på sådär 120 sidor utspelar sig under denna enda dag, som på grund av tidningsrecensionerna inte blir riktigt som den var planerad. Det är för det mesta hejdlöst roligt, men man är ganska glad att det är påhittat, för att råka ut för Nina Faber vill man inte. Påminner det om något tycker jag kanske att det är en svart komedi i Hitchcock-stil.

(Ett spontanlån på biblioteket i byn när jag egentligen var där i ett helt annat ärende.)

22. Giles Milton: Muskotkriget

Trots att den inte är mer än knappt 300 sidor har jag haft den här historiska skildringen som bredvidläsningsbok (på bussen, till lunchen m m) i flera veckor nu. Det handlar om kampen som England, Nederländerna och Portugal utkämpade på 1500- och 1600-talen om Kryddöarna i nuvarande Indonesien. Det är lite för mycket folk och lite för långa citat ur dåtida rapporter för att jag ska hålla intresset uppe hela tiden, men det är ändå spännande att läsa om en del av världshistorien som i alla fall jag inte visste något alls om tidigare.

21. Valérie Tong Cuong: Mirakelverkstaden

Den här lilla franska saken var månadens bokcirkelbok, som de flesta av oss nog tyckte ganska bra om. Det handlar om tre olika människor, som råkat ut för omvälvande saker, och en "verkstad" där de får hjälp att komma till rätta med sina liv igen. Det är lite underligt upplagt, men det är också meningen att man inte ska förstå allt hela tiden.

Den är, trots det potentiellt tunga temat, mycket lättläst, och den som till skillnad från mig hade köpt pocketutgåvan fick dessutom instuderingsfrågor. Vi har nog sällan pratat så mycket om själva boken vid någon av våra träffar, om det nu berodde på frågorna eller inte. Min egen behållning var att det var en bok som jag aldrig hade valt på egen hand, men ändå uppskattade lika mycket som en hel del av det jag själv väljer.