I denna Stieg Trenters tredje bok gör fotografen Harry Friberg entré. Han är berättare och delvis också problemlösare, och därför påminner det lite om föregående bok, där journalisten Gerard Anderson hade motsvarande roll. Egentligen är Gerard och Harry ganska lika, och det hade inte varit konstigt om Trenter hade valt att fortsätta skriva med Gerard som huvudperson. I den här historien hade han fungerat utan problem.
Inledningen är en klassiker i genren:
"Den trivsamma franska restaurangen" är numera nerlagda Cattelin. Det visar sig att de franska assietterna (jämför "delikatessassietterna" i Som man ropar...!) innehåller bland annat finskuren komage. Det är väl först med de senaste årens trend att ta vara på hela djuret som det återigen möjligen går att äta kalvhjärna och komage på utvalda näringsställen. (Senare får Harry anledning att plundra ett skafferi och hittar "[t]unga, kalvbräss, spenat, smörgåspålägg." Kanske det har med ransoneringen att göra; det utspelar sig våren och försommaren 1944.)
I ett annat avseende börjar Trenter också att hitta fram till vad man numera förknippar honom med, nämligen Stockholm. Den här boken saknar i stort sett utflykter till den så kallade landsorten, eller också avhandlas på bara ett par rader att Harry har behövt åka till Göteborg eller Finland på ett fotograferingsuppdrag. Mest figurerar Fåfängan, en utsiktsplats på Söder, praktiskt i deckarsammanhang inte minst eftersom det finns så få vägar att ta sig dit och därifrån.
En grannlaga uppgift för en författare är förstås att döpa sina karaktärer till något trovärdigt, men inte alltför ärekränkande för någon verklig person. Jag undrar var Trenter har fått vissa namn från; när det handlar om doktor Motell och fröken Kugge blir det lite för mycket Cluedo, och jag väntar bara på överste Senap och professor Plommon. ("Motell" betyder dessutom på den här tiden ingenting; företeelsen i form av "motorhotell" kom till Sverige 1952. Det förklarar varför Harry inte tycker det är konstigt att det står "Motell" på en dörrskylt till en villa på Fåfängan som det inte går att nå med bil.)
När det vederbörliga dödsfallet har inträffat kommer kommissarie Lind, känd från Trenters första bok, som det också kort anspelas på. Han är klart kompetent för sin uppgift, men det är ändå lite underligt att han så mycket tar hjälp av en amatör (Harry), som både får vara med vid förhör och själv göra undersökningar. Om det är meningen att läsaren ska vara lite slugare än Harry så lyckas det i alla fall en gång med mig. Redan på sidan 156 (av 254) förstår jag att en misstänkts alibi måste vara konstruerat. Det lever jag på ända till upplösningen, när det visar sig vara sant, men betyda något helt annat än jag tänkte mig. Harry förstår däremot inte hur han blir förd bakom ljuset.
Harrys karaktärsdrag att vara förtjust i kvinnor finns med redan här från början, även om han kanske lever ut det mer i tanke än handling: "Hon var verkligen välväxt och så där aptitligt Clara Bow-fyllig". För att inte tala om när en av de misstänkta avskrivs med den tidstypiska karaktäristiken "Hon är vacker, hon är kultiverad, hon har ras."
Av helt privata skäl tyckte jag ändå att det allra roligaste är när kommissarie Lind frågar: "Känner ni till ett litet hotell på Söderåsen nere i Skåne? Det heter Röstånga Gästgivargård. Man stiger av i Eslöv och åker buss några mil." Det bör faktiskt ha gått att åka tåg dit vid den här tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar