Efter några böcker med försök till variation är här ordningen återställd med Harry Friberg som berättare i jag-form och Vesper Johnson som ledare av polisens undersökningar. Det är något med de båda herrarnas samspel som gör att berättelsen lyfter, både när de samarbetar och när de bjäbbar med varandra som ett gammalt par som tar varandra för givna. Möjligen äts det lite mindre organiserat än i tidigare böcker; Vesper Johnson verkar dock ha fått en craving för smörgåsar med ägg och ansjovis. Vi får väl se om det återkommer.
Den första delen av boken får Harry Friberg klara sig på egen hand i Italien, där han har köpt ett hus i Levanto, där han (och vi) var för första gången för nu nio år sedan (det har alltså hunnit bli 1956, och som så ofta är det vår). Han hamnar i Neapel och bevittnar ett lopp med den svenska travhästen Flying Boy, kallad "Pojken", samt diverse krogslagsmål. Sedan händer det mesta i Stockholm, dels på Solvalla, dels i ett numera rivet hus intill NK. Där hade jag gärna haft en liten skiss för att kunna orientera mig i korridorerna på vindsvåningen, där en narr, eller rättare sagt en Pulcinella, förebilden till Kasper i kasperteater, smyger runt innan han(?) använder taknocken. Den miljön (och förklädnaden) är väl använd på sedvanligt trenterskt sätt, däremot fångas jag inte så värst av Solvallas stallar och läktare, även om det framgår att författaren var hemma där också.
Själva deckargåtan är bra, även om jag faktiskt lyckas knäcka en av nötterna - dock utan att kunna dra riktigt rätt slutsats av den. Det här är absolut en av de bättre Trenter-deckarna hittills, och att den fick Expressens Sherlock-pris (instiftat året innan och då tilldelat Rönbloms Höstvind och djupa vatten) känns högst välförtjänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar