söndag 3 november 2013

100. H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten


Efter ett lite längre uppehåll än planerat fortsätter jag med H.-K. Rönbloms andra bok om läroverksadjunkten Paul Kennet. Efter sina stadshistoriska studier är han nu tillbaka i skolan och tjänstgör som adjunkt i Sundhamn, som vad jag förstår ska föreställa Sundsvall:
Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.
Mordet är utfört redan innan boken börjar, och vi får stifta bekantskap med det genom några tidningsnotiser. Det är en elavläsare, Gerhard Bäck, som dör när han på sin moped kör in i en ståltråd som någon spänt upp över en gränd på hans hemväg från möte i nykterhetslogen Höstvind (varav ena delen av titeln alltså kommer). Inom några dagar spänns det upp andra ståltrådar, dock utan att någon dör. Polisen har inga spår, och staden är mer eller mindre beredd att lägga fallet till handlingar som ett pojkstreck som fått en olycklig utgång.

Paul börjar forska i fallet på samma envetna men stillsamma sätt som förra gången och upptäcker snart att Bäck var den ende överlevande efter en bussolycka under andra världskriget (tolv år tidigare, vilket tillsammans med en citerad minnesskylt, uppgiften att det är valår och en kontroll av veckodagar ger vid handen att boken utspelar sig hösten 1954). Till sin hjälp, eller i alla fall för att samtala med, har Paul den här gången sin syster Susanne, som sköter hans hushåll (det kan ju inte en läroverksadjunkt själv!) eftersom hon behöver sysselsättas efter en uppslagen förlovning. Hon är en frisk fläkt, inte minst eftersom hon återkommande anknyter händelserna till Agatha Christie-deckare, till exempel ABC-morden, som på sitt sätt blir aktuell här.

Bussolyckan bestod i att en transport med värnpliktiga körde av vägen och hamnade i vattnet, så alla utom Bäck drunknade (och därifrån kommer alltså andra delen av titeln). Utöver detta verkar ingenting intressant ha hänt i hans liv, men eftersom olyckan på olika sätt blivit aktuell vid tiden för mordet utgår Paul från att den spelar någon roll för det som nu har hänt.

Förutom att adjunkt Kennet inte själv sköter hushållet och att det är normalt att köra moped utan hjälm finns det gott om detaljer som måste ha varit vardag när boken skrevs 1955, men som nu är mer eller mindre exotiska. (Mer på det temat här och här.) Det är förstås vänstertrafik (så man får tänka noga när olycksplatsen och händelseförloppet beskrivs). Det är skolgång på lördagar. Det är långt kvar till kommunaliseringen av skolan: "En adjunkt med kunglig fullmakt är inte flyttbar som annat lösöre." Radion sänder "ett föredrag om våra torvmossars djurvärld".

Gerhard Bäck var tydligen inte i sådan samhällsställning att han hade någon som skötte hans hushåll men "[h]ans lägenhet hölls i brukbart skick av en människa som gick till och från", vilket betydde att hon kom och bäddade när han inte var hemma. Damer är klädda i "syrenfärgad mellanklänning" (varom mera nedan) eller "hemmaklänning i ett Viola Gråsten-tyg". Ska man ringa till Stockholm får man beställa samtalet (och finna sig i att telefonisten avbryter med "Tre perioder, tiden är strax slut").

Upplösningen är ingenting annat än lysande. Allt man behövde veta för att dra samma slutsatser som Paul fanns där (och har man glömt så gnuggar Rönblom in det genom att ange sidorna i en fotnot!), men av någon anledning gör man inte den - i efterhand oerhört enkla - koppling som behövs för att allt ska falla på plats.

Om behållningen med den förra boken var mer formen än innehållet, så tycker jag att det nu är både och. De rönblomska formuleringarna finns där:
Hemmet var lika välvårdat som fru Andersson själv. Prydnadsföremålen på divansbordet var ordnade med matematisk precision. En bladväxt i en porslinskruka blänkte som om den nyss stigit upp ur badet. Inte ett dammkorn fanns att se. Ur en förgylld ram på väggen skelade en färglagd förstoring ned på Paul. Han antog att det var avlidne Andersson och tog plats i korselden från dennes blickar. En rund och hård kudde bakom hans rygg bidrog att erinra honom om att livet inte är till för njutningar.
och
Herrn och frun var hemma och smälte söndagsmiddagen. Fru Johansson, bred och tung var icke olik en boaorm med en get innanför västen. Herr Johansson liknade snarare en nära anhörig till geten.

Men tidvis är det också innehållsligt väldigt roligt på ett mot småstadsmiljön inte alldeles snällt sätt. Rektorn vid läroverket bjuder in Paul och Susanne till en tillställning med orden "[...] I övermorgon har min hustru och jag en soaré med underhållning i rektorsgården där vi hoppas få se dig tillsammans med din syster. Där får du tillfälle att sammanträffa med en del av det kulturellt ledande skiktet i staden. Alltså klockan åtta. Kavaj." När Paul berättar för Susanne senare lägger han till "Biologilektorn påstod att en ämneslärarinna skulle läsa högt, men det kan ha varit överdrift." (Det visar sig inte vara det.) Susanne är närmast förtjust: "'Då', sade Susanne, 'får jag användning för min syrenfärgade mellanklänning. Den ser hemskt kulturell ut och har lång ärm.'" På soarén lyckas hon chockera en kristendomsadjunkt med att säga: "Jag blandar alltid ihop Schmalkaldiska artiklarna och Magdeburgska halvkloten."

Personer i Sundhamn beskrivs i vändningar som "[...] den kvinnliga lektorn i franska [...] hade namn om sig i lärda kretsar som specialist på syntaxen i Boccaccios 'Il Decamerone' och ägde ett starkt utvecklat sinne för det passande" och "drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce". En av logemedlemmarna hälsar Paul:
[...] 'Parolas esperanto?'
'Nej', sade Paul med fasthet.
I likhet med de flesta akademiker ansåg Paul antalet naturvuxna språk vara tillräckligt stort, varför ytterligare konstgjorda språk tycktes honom vara överflödiga.
Det tycker jag av helt privata skäl var extra roligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar