För min del är detta den andra boken i serien om Narnia (för diskussion om läsordningen, se mitt första inlägg i ärendet). Här återkommer syskonen Pevensie på nytt besök i Narnia, ett år efter det förra. Men i Narnia har det gått hundratals år; det slott de bodde i förra gången har blivit en ruin och en flod har grävt sig ner i en djup ravin. Det kommer de själva på ganska snabbt, och det meddelas också läsaren i en ganska förnumstig dialog ("För sjutton, Ed, sade Peter, jag tror minsann att du har slagit huvudet på spiken.").
Det innebär att det är ganska lite utöver syskonen som är gemensamt för den förra boken och den här. Myllret av olika väsen och talande djur är om möjligt ännu tätare den här gången, men det ska nog kontrastera mot de långa partier där de bara går och går för att så småningom äntligen träffa prins Caspian, vars tidigare öden vi läsare har fått del av i en lång tillbakablick. Sedan är det kamp mellan det onda och det goda på sedvanligt sätt.
Jag tycker lite av charmen med den förra boken är försvunnen här. Det är mindre spännande, för alternativet att det onda skulle segra finns ju inte, och det är mindre fantasifullt, kanske eftersom man känner igen det mesta. Jag hoppas ändå det ska vara värt besväret att ta sig igenom alla sju böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar