94. Stieg Trenter: Dvärgarna

Trenter har kommit fram till 1963, och det utspelar sig i maj. Om det är utgivningsåret vågar jag inte svära på, för han är vagare än vanligt vad gäller datum och veckodagar, som brukar vara mitt sätt att kolla. Det som ändå gör att jag gissar på 1963 är en anspelning på utsikten mot "byggklossen till höghus borta i Marieberg dit statsministerns flyttlass redan dragit", och det huset anges vara byggt 1962. På grund av rivningarna i Klara står Studio Friberg inför en flytt, till norra Kungstornet. Fribergs bostad vid Brunkebergstorg verkar dock klara sig.

För första gången i Trenterprojektet visar jag upp en originalupplaga, inte för att jag samlar just på sådana, utan för att det har fallit sig så att det var så jag kom över denna del . (Den kostade 45 kronor 2002, för övrigt.) Här är också en liten bonus på baksidan av titelbladet där det för första gången står:







På baksidan är det däremot Stieg själv som poserar med utsikt över Stockholms centralstations vänthall, en miljö som återkommer i boken. Det var alltså inte Liza Marklund som var först med att vara omslagsporträtt på sina egna böcker.

På baksidan varudeklareras också att "den hisnande spänningen löser sig i en hårresande kulmen - en makalös upplösning på en detektivroman i översta toppklassen". Det låter för mig som om man inte riktigt tror att Trenter säljer sig själv längre.

Historien är inte Trenters starkaste. Jag har svårt att engagera mig i de olika turerna, och upplösningen kommer helt utan sammanhang med vad som förekommit tidigare. Den trogne köparen av Trenter när det begav sig fick ändå vad man kunde förvänta sig: taxiresor och restaurangmåltider, en övernattande ung dam hemma hos Harry Friberg och en supé med Vesper Johnson, dock för året utan rysk kaviar, men med renstek, hemlagad (av Vesper, men hemma hos Harry) omelett och västerbottenost. På restaurang är det mest minnesvärda ett besök på Oxen (då ännu inte spelklubb med Palmemordsanknytning), där det äts kyckling med paprika. Vid några dagars arbete i Amsterdam går Friberg och medföljande dam också på "en av Europas bästa kinesrestauranger", snett över gatan från Hotel Krasnapolsky, som verkar ligga kvar.

Förvånande är att Harry Friberg i en dialog säger sig inte ha tv. Han har alltså gjort sig av med den apparat som var ny i 1959 års bok (men han är ju så lite hemma att han kanske inte tyckte det var lönt). Lika förvånande, men kanske helt naturligt 1963, är att Stockholms central har en öppen biljettlucka klockan fyra på morgonen.