13. Lydia Davis: Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare

I höstas var jag för första gången med i bloggen Kulturkollos nätburna bokcirkel, och nu är det dags igen. I skrivande stund har diskussionen inte börjat, men jag skriver här redan nu för att få med boken i januari månads statistik.

Jag hade nog inte valt den här på egen hand, men så mycket roligare att det visar sig vara en bok som jag verkligen uppskattar. Till formen är det en novellsamling, men en ovanlig sådan. De flesta texterna är mycket korta, ibland bara några rader, ibland upp till en sida. Några få är längre, några tiotal sidor. Det betyder att läsningen inte blir som den brukar när man läser noveller, att en berättelse räcker till ungefär ett lagom långt läspass, utan man hinner ofta igenom tio eller tjugo olika i en sittning. Kanske hade den ändå vunnit på att läsas i småportioner under längre tid än som en vanlig bok under den halva vecka jag nu har plöjt den på i samma takt som en roman.

Formen gör också att man kastas mellan olika huvudpersoner och miljöer på ett lite ovant sätt, men det tycker jag man lär sig ganska fort. Det finns också två genomgående teman för vissa av berättelserna. Ett är drömmar; ett antal av de korta novellerna har markeringen "dröm" allra sist, och är så absurda som drömmar kan vara. Men det intressanta är att de inte är ensamma om det - en del noveller som saknar markeringen är minst lika drömlika. Det andra temat är "Flaubert", där ett antal utdrag ur Flauberts brev komponerats om till noveller, som faktiskt passar bra ihop med de övriga.

Bland det jag tycker bäst om är de suggestiva titlar som en del noveller har fått; "En berättelse om stulen salami", "Brev till en producent av frysta ärtor" och "Äta fisk i ensamhet" är några, men det det finns många fler (och de handlar inte alls bara om mat). Ibland leker författaren med språkets möjligheter på ett sätt som inte är så beroende av innehållet, som i "Vändbar berättelse", som jag inte kan avstå från att citera i sin helhet:

I original heter samlingen Can't and Won't, och det gissar jag syftar på den här betraktelsen:



Den svenska översättningen är titeln på en annan berättelse, som är ganska typisk för det vardagliga men lite, ja just obekväma, i många av novellerna. De handlar om helt olika saker, som husdjur, korta möten mellan främlingar på resa, mat (jfr ovan) och mycket annat. Ändå finns det någon genomgående känsla som är svår att beskriva men gör att det här är en bok som skiljer sig från det mesta andra jag läser (och det ska alltså tolkas positivt). Kanske man kan säga att den är bra på ett alldeles eget sätt.

På baksidan citeras The Independent: "Av alla skönlitterära författare i dag måste Lydia Davis vara den som är mest citeringsvänlig." Det beror förstås till stor del på att så många av novellerna är så korta att de kan citeras i sin helhet, men också på att det finns alldeles utsökta formuleringar. Ska jag välja bara en till blir det "Minnesrunor i lokaltidningen", där en eller ett par meningar ur varje nekrolog citeras och så småningom visar det formelartade i den genren. Jag kommer nog inte att på ett tag kunna ta på allvar sådana texter som säger att den avlidne tyckte om katter och trädgårdsskötsel.

För den pågående novellutmaningen bockar jag av nummer 27, "en novell där böcker spelar en stor roll", med "Den dåliga romanen", där huvudpersonen gång på gång försöker ta sig igenom en bok hon(?) inte gillar. Därmed har jag bara kvar åtta av de 40 punkterna när utmaningen vid månadsskiftet är kommen halvvägs.