Årets deckarprojekt är en omläsning av Bo Baldersons elva deckare. Det sker i formen av en (mycket) liten läsecirkel, där vi två deltagare tänker träffas en gång i månaden, med paus i sommar, så det går jämnt ut med året. Jag har, tror jag, läst alla elva tidigare, även om det var länge sedan och inte skedde systematiskt. Min medläsare läser för första gången.
Den här första delen introducerar "statsrådet", som förblir namnlöst, men i den inledande personförteckningen presenteras som "politisk oskuld med fjorton barn". Han har blivit inrikesminister mest av ett misstag, men sitter sedan kvar och verkar ha hittat en balans mellan politik och familjeliv som bygger på att andra sköter bådadera. Berättare är hans svåger, adjunkten i historia med samhällslära Vilhelm Persson, en hypokondrisk pedant, som blir ganska rolig utan att han själv avser det (Balderson är förstås helt medvetet humoristisk).
Det hela äger rum på statsrådets sommarställe på det fiktiva Lindö i Stockholms skärgård, där det gäller att hålla reda på vem som bor var av statsråd, landshövding, justitieråd, professor med flera:
Jag har - som den trogne följaren kanske minns - en viss faiblesse för deckare med personförteckning och kartor och tycker alltså att detta är mycket lovande.
När den ensamt boende nobelpristagaränkan i litteratur Beata Gyllenstedt (se ovan) hittas mördad får statsrådet som högste ansvarig för polisen tillfälle att gripa in. Lite konstigt är det att ingen reflekterar över detta ministerstyre, och lika konstigt är det att statsrådet, "far till fjorton barn men barnsligare än något av dem", som adjunkt Persson formulerar det, då visar sig vara en skarp iakttagare som drar de slutsatser polisen inte lyckats med.
Bortsett från att det är ett statsråd som agerar detektiv är det en ganska klassisk deckare. Här finns adjunkten i Watsons roll som krönikör och assistent, den begränsade kretsen misstänkta och inte minst en av de bästa upplösningar ("alla samlade i biblioteket") som jag har läst på länge. På slutet är det faktiskt mycket spännande på ett sätt som får mig att glömma det absurda i förutsättningarna. Varenda liten ledtråd redovisas av statsrådet, så både adjunkten och läsaren får känna sig dragna vid näsan.
Vi var båda nöjda med upplevelsen av välformulerad berättarglädje och ser fram emot att fortsätta med kommande delar. Själv minns jag från min förra Baldersonläsning vissa inslag som jag trodde var återkommande i varje bok, men de verkar introduceras senare. Framför allt är den politiska satiren här ganska snäll och inte särskilt ymnig. Jag vill minnas att det kommer mer av sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar