Den här tredje Balderson-deckaren tyckte både min medläsare och jag påminde mer om den första än om den andra. Jag, som har läst alla elva tidigare, tycker att den här är den som hittills påminner mer om mitt minne av hur en typisk Balderson ska vara. Förutom ett mord i en liten krets misstänkta ägnar sig statsrådet här ganska mycket åt sina självpåtagna undersökningar av de misstänktas garderober och liknande, motvilligt åtföljd av svågern adjunkt Persson. På grund av diverse förvecklingar hamnar herrarna på kungamiddag i Vita havet, som av allt att döma är ganska troget återgivet på omslaget (se ovan):
Det förekommer också några episoder som inte direkt har med mordfallet att göra, där statsrådet som omväxling får vara statsråd, och där är författaren snarare elakare än tidigare. Möjligen inbjuder tidsandan (1971) och bytet av statsminister från Erlander till Palme till det.
Jag är också glad för att Balderson här återknyter till den första boken genom att ha med en karta, nu över statsrådets närmaste bostadsomgivningar i Spånga samt arbetsrummen i villan, praktiska inte minst eftersom han då inte behöver vara på departementet och ställa till oreda så mycket:
Annars är statsrådet lika omedvetet om sin klumpighet som tidigare:
- Sherlock Holmes var amatör, Hercule Poirot och lord Peter Wimsey likaså. Och jag har en avgjord fördel framför dem: jag är polisens högsta chef. På ett unikt sätt förenar jag polismyndighetens auktoritet med diskretionen och det lätta handlaget hos en privatdetektiv.Själva mordet innehåller ett i deckarsammanhang klassiskt villospår, som jag förstås inte ska avslöja här, men som trots sin tidigare användning kommer väl till sin rätt. Deckargåtan i snäv mening är nog Baldersons bästa hittills. Vi drar vidare mot nästa del om någon månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar