Det här är vad jag förstår något av en mellanbok från Nesser; den hör varken till hans deckarserier om Van Veeteren eller Barbarotti, och inte heller till hans andra tematiska kluster av böcker om 60-talets Närke eller europeiska huvudstäder. ("Mellanbok" ska då inte förstås som "lite sämre än författarens övriga", som det verkar ha förskjutits till att betyda på senare år.) Den kan också kallas brevroman, även om den inte helt är uppbyggd av breven mellan de nu medelålders väninnorna Agnes och Henny, utan också består av kapitel berättade av Agnes. Det börjar med att Agnes' man har dött och Henny dyker upp på hans begravning. De har då - förstår man - inte träffats på många år, men börjar alltså skriva till varandra.
Formen inbjuder till den lek med perspektiv och sanning som Nesser ofta ägnar sig åt, och han är lika bra som vanligt i det här lilla (sådär 150 sidor) formatet. Det är frågan om man ska kalla detta för deckare, men med den breda definitionen som inkluderar psykologisk thriller platsar den absolut. Till frågan om perspektiv och sanning kan man också räkna att romanen utspelar sig i något lätt fiktivt kontinentalt land, som påminner lite om Tyskland och lite om Nederländerna, men, av skäl som klarnar när man läser, inte kan vara någotdera. Gillar man Nesser så gillar man det här, kan man väl sammanfatta. För den som inte gör det kan det möjligen uppfattas som nära en Nesser-parodi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar