Den här fjärde deckaren av Bo Balderson tyckte vi båda i minicirkeln var ett lyft till den förstas nivå. Den utspelar sig dessutom till stor del på statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, och här återfinns den raffinerade mordmetod som jag kom ihåg, men inte återfann i Statsrådet och döden. Det är också lite mer av politisk satir än tidigare, här till exempel en historia om hur man försöker få en A-presstidning att bli ortens andratidning för att kunna uppbära det pressstöd som dittills gått till Kristliga Dagbladet. En av förutsättningarna för hela intrigen är dessutom inrättandet av SÄPO-verket, ett ämbetsverk med uppgift att övervaka SÄPO, men som i själva verket mest finns till för att hålla vänsterkrafterna lugna.
Formen är härmed etablerad, och läsaren får det förväntade. Själva deckargåtan är en gammaldags sådan, med ett litet antal misstänkta, som alla är närvarande även vid de senare mord(försök) som följer på det första (se omslagsbilden ovan). Närvarande är också statsrådet, som undgår misstankar, men även berättaren, svågern och adjunkten Vilhelm Persson, som inte lyckas lika bra. Hans härdande vistelser bland syskonbarn och hundar på Lindö visar sig ha fyllt sin funktion.
Roligast hade jag åt en skildring av en middag på Lindö som sammanfattar en hel del av vad jag har emot grillning:
Där satt vi nu, en samling vuxna stadgade människor - alls ingen scoutgrupp - på eländiga stolar runt ett rankigt bord och slet i tjocka, halvråa skivor av något som statsrådet svärtat över eld borta i ett stenröse. Födan låg på papptallrikar - såna där som slinter och far - och vi arbetade med plastbestick som bröts och blev till stumpar och glasen var pappersmuggar som välte och potatisen var oskalad och bara små pappersservetter hade vi att skyla oss med. Ett värdpar som serverat en sådan måltid i sin matsal skulle ha skämts ögonen ur sig och gjort det med all rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar