63. Tord Hubert: Ett mord på vägen

Det här omslaget kan inte ha tillkommit på långt avstånd från 1970. (Man undrar hur 2016 års omslag kommer att stå sig 2062.) Det är den tydligen mycket flitige Rolf Lagersson (här stavad med -ss- men tydligen oftast med -s-) som ligger bakom. Jag tror jag kommer att få anledning att återkomma till honom.

Innehållet är en ganska tidstypisk deckare, här och var lite för influerad av Trenter för att jag ska vara riktigt nöjd. Huvudperson är journalisten Anders Brun, som inte är i den undersökande delen av branschen, utan skriver för den fiktiva "Veckan Runt". Just nu håller han på med en artikelserie där han varje vecka följer en kändis (förra veckan finansministern), och via en schlagersångerska kommer han i kontakt med en överklassfamilj, och hittar ganska fort också ett lik. Han varierar sin utredning mellan att få plötsliga infall och att bara råka snubbla över något han inte letade efter (och inte alltid heller förstår vikten av). Lite för ofta har han också en bekant som finns på ett praktiskt ställe och kan hjälpa till med en upplysning eller någon annan tjänst. Om det hade gjorts med lite humor hade det varit bättre; nu tycker jag inte att det känns trovärdigt, ens inom genrens snäva ramar. Att den fick Expressens Sherlock har jag lite svårt att förstå.

Det märks att det har gått ett tag sedan boken kom, inte bara på grund av det ymniga rökandet överallt, utan också på att damerna kan ha leopardpäls och att dollarn står i fem kronor. Upplösningen ("en ytterst överraskande lösning", säger baksidan) äger rum i Beirut av alla ställen, men det var ett annat Beirut då, förstår man. Libanon går nämligen under namnet "Orientens Schweiz". Nu är det ju närmast vardagsmat, men när boken var ny måste det ha varit oerhört exotiskt med libanesisk mat:

Han slog ut med handen över bordet som var översållat med rätter i lysande färger: smaragdgrönt, gult och lackrött och i de milda umbra och guldockra. "Meze, kallas det", sa han. "Ett arabiskt smörgåsbord." Han räckte mig ett fat med en vackert gul smet som såg ut som senap. "Det här är Hommos. Passerade ärtor med sesamolja och citron. Utsökt."

och på nästa sida

"Se här! Pröva lite Tabboulleh. Persilja, tomater, krossat vete, mynta och lök."

Det var innan det fanns falafel i varje gathörn och hummus var ett tillbehör bland andra.