Den minnesgode läsaren torde erinra sig att jag har läst Erlend Loe förr. Det här är en av hans tidigare böcker, men upplägget är ungefär detsamma. En sammanfattning skulle kunna vara att berättaren, en man i yngre medelåldern, genomgår någon form av livskris och under berättelsens gång visar sig vara skvatt galen (förstår läsaren, men inte han själv). Det är ändå ganska roligt ibland, och mycket lättläst.
Den här gången är det alltså Doppler (ingen relation till Doppler med effekten, såvitt jag förstår) som överger sin familj och flyttar ut i skogen och blir sambo med en älgkalv. Vi får följa honom en vinter med vedermödor, inklusive självpåtagna uppdrag som att göra en totempåle. Helst vill han vara ensam (förutom älgkalven då), men det får han inte riktigt njuta av.
Av en händelse fick jag idag av en kollega reda på att Loes senaste bok från förra året, Slutet på världen som vi känner den, som snart kommer på svenska, är en fortsättning på den här. Det kan bli så att jag återkommer till den relativt snart.
Din beskrivning av den här boken får mig att tänka på klassikern Skogsliv vid Walden, av Henry David Thoreau. Han hade visserligen ingen relation till en älgkalv, men han flyttade ju ut i skogen och bodde i en egenhändigt byggd koja. Han levde på djur han skjutit och fisk som han fångat i sjön nära kojan. Han lär dock emellanåt ha vandrat in till staden Concord och besökt vänner där, och undfägnats med både god mat och goda vänners stimulerande sällskap - men det skrev han inte själv om, det har andra berättat.
SvaraRadera"Doppler" blev jag nyfiken på! Fortsättningsboken har ju en spännane titel, undrar hur Slutet ska bli...
Tack för påminnelse om en klassiker, som jag inte har läst. Det är nog så att det finns en medveten blinkning från Loe här. Wikipedia stärker mig i den tron:
Radera"Medveten om att han var döende, var Thoreaus sista ord "Now comes good sailing", följt av två ensamma ord, "älg" och "Indian"."
Man bygger ju inte en totempåle strax utanför Oslo helt utan anledning.