88. Viveca Sten: I de lugnaste vatten

Jag tänkte att jag skulle bilda mig lite inom deckargenren och inte bara läsa gamla och glömda författare. Därför har jag samlat på mig några debutböcker av kategorin levande och produktiva författare, som påfallande ofta också är kvinnliga och lokalt förankrade, för att se om någon av dem är värd att följa. Här är det alltså Sandhamn i Stockholms skärgård som är miljön, men polisen rycker ut från Nacka, och några viktiga avsnitt utspelar sig på närliggande öar.

Det är lika bra att säga det med en gång. Fler böcker av Viveca Sten kommer inte över min tröskel. Jag kan nog stå ut med att moderna deckare också ska innehålla lite om polisens (och i det här fallet hans väninna juristens) privatliv, men då får det vara lite mer intressant än att man redan första gången det spåret presenteras förstår hur det är tänkt att gå - och sedan går det precis så. Om de delarna hade utgått hade också ett annat problem lösts (eller i varje fall minskat), nämligen att boken är för lång i förhållande till vad som händer i den. Det beror inte bara på privatlivet utan också på att alldeles för mycket presenteras i form av dialog mellan två normalintelligenta människor, som ändå måste upplysa varandra om självklarheter. Anledningen är förstås att vi ska lyssna på dem och förstå varför något är som det är, men det finns andra sätt att berätta det på, varför inte genom en gammal härlig allvetande berättare.

Själva intrigen är passabel, men lösningen bygger på något som polisen får reda på först på sidan 267 och vi läsare inte till alla delar ens då. Det ska förstås verka lite spännande, och det blir det också mot slutet, men det är alldeles för segt fram till dess. Konstiga villospår finns det också ett par stycken, som hakas av på vägen för att sedan återkomma i en dialog (igen!) i allra sista kapitlet, så att vi i alla fall inte kan klaga på lösa trådar.

Miljön Sandhamn kände jag inte mycket till tidigare, annat än att det är dit de rika och kända beger sig för att köra dyra båtar. Det är inte hela sanningen, förstår man, för det finns också familjer som haft hus på Sandhamn i flera generationer, och de är förstås lite finare än de nyrika som renoverar och förstör allt genuint. Det här fick mig faktiskt omotiverat negativt inställd till att någon enda gång i livet åka dit, och så brukar skönlitteratur inte fungera på mig. Det verkar som ett ställe där man antingen måste ha tillbringat samtliga somrar sedan man föddes (och detsamma ska gälla tre släktled bakåt) eller vara så rik att man kan sätta sig över det. Ingetdera uppfyller jag.

Det är inte ofta jag blir så här negativ till en bok och en författare, men det beror nog delvis på att Viveca Sten säljer så bra, och att kan jag inte begripa varför. Dessutom blev jag rekommenderad henne eftersom hon skulle vara mycket bättre än Camilla Läckberg. Henne har jag inte läst, men blir nu nästan nyfiken på bara därför. Men innan dess får jag försöka lugna mig med något säkert kort.