För knappt ett år sedan läste vi en annan bok av Elif Şafak i bokcirkeln, och jag mer eller mindre lovade då att återkomma till denna. Jag håller nog med om den då framförda åsikten att den här är bättre, så börja gärna här, ni som inte har läst något av henne.
Här handlar det om två unga kvinnor, en i Istanbul och en i USA, som kommer i beröring med varandra på ett sätt som inte ska avslöjas här. Den ena har turkiskt ursprung och den andra armeniskt, och på så sätt kommer berättelsen också att handla om den sedan länge infekterade relationen mellan turkar och armenier.
Båda har stora familjer med många mostrar (eller liknande), faktiskt till den grad att jag gärna hade sett ett släktträd (eller två). Det kunde kallas myllrande om det inte vore så klyschigt. Det är också nästan löjligt mycket mat och dofter; kapitlen heter saker som "Granatäppelkärnor", "Rosenvatten" och "Gula russin".
Trots allt detta blir det nästan aldrig övertydligt eller överdrivet. Jag tycker balansen mellan de båda nivåerna, den personliga och den nationella, är i stort sett lagom, och de befruktar varandra, som det brukar heta. Tack vare de båda huvudpersonerna blir det också alternativa synvinklar vad gäller dagens Turkiet - är det Europa eller Mellanöstern? Och så en och annan familjehemlighet, förstås.
Det här är också ett litet jubileum. Det är nämligen min femhundrade lästa bok sedan bloggen startade för snart fyra år sedan med en Kerstin Ekman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar