Det här skulle vara januari månads kvinnliga nobelpristagare i projektet som jag deltar i (jag föredrar "projekt" framför "utmaning"), och det gick sådär, får man säga. Nu är det rätt mycket av året kvar, så jag hoppas kunna hålla tempot bättre resten av tiden. En anledning att det har tagit tid är helt enkelt de oerhört tätpackade sidorna (till vänster, till höger som jämförelse en annan aktuell bok):
Det tar också oerhört lång tid innan det börjar hända något. Det som nämns i baksidestexten dyker inte upp förrän efter två tredjedelar av boken, och vid det laget känner jag mig inte så lite lurad på den konfekten. Jag har också svårt med växlingen mellan första- och tredjepersonsberättande, som här känns helt omotiverad, eller i alla fall oförståelig för mig.
Det handlar alltså om en ung kvinna i Sydafrika någon gång vid slutet av 70-talet eller så, när till exempel Angola och Moçambique just har blivit självständiga, och de svartas organisationer har fått lite nytt hopp om att något kan gå i rätt riktning. I periferin förekommer eller nämns en del verkliga personer, mest känd förstås Nelson Mandela. Huvudpersonen Rosa (Burger) är som titeln anger i stor utsträckning definierad som dotter till sin far, en vit läkare med vänstersympatier som just har avlidit i fängelse. Det hade kunnat bli intressant, men det kommer liksom aldrig riktigt loss, eftersom det mesta redan har hänt vad gäller Rosas föräldrar, men för henne själv har livet inte riktigt börjat.
Om inte den här boken hade ingått i ett av årets projekt hade jag förmodligen gett upp efter 50 sidor. Nu har den fått vara bredvidläsning under omotiverat lång tid. Jag hoppas att åtminstone en del av de återstående kvinnliga nobelpristagarna ska vara lite mer lättillgängliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar