Den här lilla betraktelsen av psykiatern och författaren Nils Uddenberg, som oplanerat blir husse till Kissen, har fem år på nacken. Jag har nog tidigare tänkt att den var lite tramsig, men så fick den följa med hem från Erikshjälpen i lördags. Folk i min omgivning har läst den och talat väl om den, och det är faktiskt svårt att inte falla för hans sätt att berätta, som ömsom är närmast populärvetenskap om katten som art, ömsom en dagbok om hur katten (hans eget exemplar) avancerar från en korg i trädgårdsskjulet till hustruns säng. Han skriver själv i inledningen att berättelsen är "banal", "kanske till och med lite larvig", men för den som någon gång har levt ihop med en katt - och kanske även andra - är det "helt bedårande", som en citerad recensent säger. Man får nog vara mycket förhärdad för att inte smälta.
För en gångs skull gör jag i min taggning ett avsteg från bibliotekens klassificering. Det är för mig helt oförståeligt hur den kan betraktas som skönlitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar