123. Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad

Nu är jag ute i ovanligt god tid inför att Kulturkollo startar höstens bokcirkelomgång. På måndag börjar diskussionerna, så jag får väl se om jag kommer ihåg något då.

Det här är en av mina mest minnesvärda läsupplevelser från ungdomen. Och det ska inte missförstås som beröm. Det är en av de böcker jag har läst som har väckt mest negativa känslor hos mig, och de har stannat kvar under de nästan trettio år som har gått. Vi läste den i nionde klass, och jag minns fortfarande en del som jag skrev i den uppsats vi skulle skriva efteråt. Mitt nuvarande, äldre jag ser mer tolerant på detta, men jag kan fortfarande förstå vad det var som gjorde mig negativ, och jag tycker fortfarande att det är ett underligt val för en grupp femton- och sextonåringar.

Det är två saker som jag reagerar emot. Först gäller det att allting är så bottenlöst eländigt. Det är säkert helt verklighetstroget, men det blir inte riktigt bra som skönlitteratur om huvudpersonerna inte på något sätt har möjlighet att påverka sin egen tillvaro till det bättre. Det andra gäller den dokumentära stilen, som jag minns att jag var synnerligen negativ till då, men har något mer fördrag med idag. Det är ändå lite för segt ibland med långa skildringar av vilka hus som kantar en viss gata ett visst år eller en påpassligt inplacerad verklig händelse. Det är ingen tvekan om att författaren har gjort sin hemläxa, men han är också förtvivlat angelägen om att visa det.

Nu är mitt mål ändå att läsa alla fem delarna för att ha gjort det. Det är inte plågsamt, som jag var rädd att det skulle vara, men jag förstår inte heller att det kan vara någons absoluta favoritbok som läses om gång på gång.