233. Håkan Nesser: Fallet G

Fallet G har berörts ett antal gånger i de nio tidigare böckerna om Van Veeteren. Det har varit tydligt att det har gått honom till sinnes att han har detta enda olösta fall bakom sig i sin långa karriär. Det var därmed kanske inte så otippat att sista boken i serien skulle handla om det, och det blir också tydligt varför det är så viktigt för honom att få lösa det.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall är hela första halvan av boken en återblick till några år innan vi fick träffa honom första gången. Det är då händelserna i det egentliga fallet äger rum, men återblicken innebär också att det är en annan Van Veeteren, fortfarande gift och med tonårige sonen Erich boende hemma. Om man har läst alla de andra böckerna är det onekligen ett intressant prequel-avsnitt. Sedan hoppar vi ungefär femton år, och hamnar ganska kort efter den senaste boken. Då är Van Veeteren antikvariatsbokhandlare, men blir ändå indragen i en utredning, när det visar sig att det kanske finns en koppling till fallet G och en chans att lösa det.

Nu ska lösningen förstås inte presenteras här, men jag måste ändå säga att det är en twist som heter duga, kanske inte i Orientexpress- eller Dolken från Tunis-klass, men tillräckligt för att få både mig och Van Veeteren att tappa hakan en liten stund. Spännande är det också på ett för de här böckerna ovanligt rafflande sätt.

En avstämning av det här läsprojektets två återkommande element ger resultatet att Klimke den här gången inte verkar nämnas, men att "luguber" å andra sidan är med (minst) två gånger, redan på sidan 24 och sedan en gång till apropå en Kieślowski-film och "det lugubra bostadsområdet i Warszawa".

Eftersom det här är sista boken ska vi väl också försöka summera projektet som - tack vare att böckerna har ökat i omfång - landar på över 3500 sidor. Jag tycker att Van Veeteren har varit en trevlig bekantskap, och inte minst har jag blivit ytterligare förtjust i det här konstiga landet som allting utspelar sig i. Det är ju inte Nederländerna, även om platserna (Maardam med flera) heter som låge de där, och det är inte heller något grannland. Ändå är det ett land som känns verkligt och inte konstruerat (jag tänkte snart få anledning att återkomma till de här europeiska furstendömena som förekommer i populärkulturen, och som alls inte känns verkliga).

Det har också varit roligt att ha sällskap på resan av min bokcirkelkompis Ulrica, som har skrivit om den här sista delen här.