lördag 25 november 2017
232. Agatha Christie: Murder on the Orient Express
Lite vemodigt är det att Christies 30-talsklassiker inleds med en scen på järnvägsstationen i Aleppo, som på senare år har blivit känt för helt andra händelser. En av passagerarna har förresten övernattat i Mosul på sin resa från Bagdad, apropå andra ställen som numera är kända för annat. Efter ett dygn på Taurusexpressen från Syrien till Istanbul är det meningen att Hercule Poirot ska stanna några dagar där som turist innan han tar Orientexpressen till Calais f v b till England. Men han har fått ett telegram som kallar hem honom genast, och fastän vagnen är fullbokad - den här tiden på året! - lyckas han få en plats - första natten i en delad andraklasskupé! - och sålunda råkar han vara på plats när amerikanen mr Ratchett hittas dödad med tolv knivhugg i grannkupén, samtidigt som tåget sitter fast i snön och ingen kan ha flytt därifrån.
Det här är ju en av Christies mest kända böcker och jag har läst den något halvdussin gånger tidigare. Nu fanns det dubbel anledning till omläsning. Kulturkollo hade den som månadens cirkelbok, och den diskussionen pågår som bäst just nu. Och igår var det premiär för en ny filmatisering, som jag var och såg. Kenneth Branagh regisserar och spelar Poirot, och med tanke på den klassiska filmen från 1974 är det egentligen ett omöjligt uppdrag, som han ändå kommer ifrån med hedern i behåll. Det är omisskännligt en modern film, men den behåller så mycket av intrig och miljö att fansen torde bli nöjda. Poirots mustasch är i alla fall bland de mer spektakulära, och det är bara som det ska vara, om man vill vara texttrogen.
Lösningen på mordgåtan i boken kom alltså inte på något sätt som en överraskning för mig; snarare har jag haft nöjet att se hur ledtrådarna läggs ut längs vägen. Det är så oerhört skickligt gjort att man även på drygt 80 års avstånd inte kan annat än imponeras. Dessutom innehåller den en karta över vagnen och vem som har vilken kupé. Det borde alla tågdeckare ha.
Men hur hade det gått om inte Poirot hade fått det där telegrammet i Istanbul?
Etiketter:
Agatha Christie,
Deckare,
Engelska,
Kulturkollo läser,
Omläsning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar