Man ska förstås inte förvänta sig minsta realism av en deckare där en 78-årig änka (låt vara att hennes man var rättsmedicinare) bedriver sin egen utredning av ett mord i hennes bostadsrättsförening i centrala Lund. Men jag tror att det paradoxalt nog hade fungerat bättre om författarna hade skruvat det lite ytterligare, för mellan Esters milt sagt excentriska hantering av vaktmästarens död är det småmysigt på småstadsdeckares smått förutsägbara sätt. Det dricks kaffe, likör, portvin och jag vet inte vad, när det inte gås på stan i namngivna affärer.
Att jag inte fullt ut går igång på den här boken, som skulle kunna vara synnerligen rätt för mig som boende i Lunds kommun (och arbetande bara några kvarter från den fiktiva bostadsrättsföreningen Lärkan på den icke-fiktiva Sandgatan), beror nog på att det aldrig blir tillräckligt roligt för att vara en riktigt bra humoristisk deckare, och ändå vill den så gärna vara det. Det är roligt några gånger, inte minst i Esters miss Marple-aktiga spelade virrighet som får både grannar och poliser att inte ta henne på allvar, men sedan blir det pratigt och produktplacerande igen.
Nu låter jag nog mer kritisk än vad jag egentligen var under läsningen. Det är en helt passabelt berättad deckare i den lättsamma genren med några medverkande som inte är helt endimensionella. Både Ester, hennes syster Barbro och svåger Arne är personer som man efter ett tag kommer att känna med och gärna vill att det ska gå bra för. Och så finns det förstås ett antal grannar som man inte alls känner med, om så bara för att de ställer soppåsen utanför dörren eller inte sköter sig i tvättstugan. Frågan är bara om någon av egenheterna är ett rimligt mordmotiv. Författarna leker också ganska roande med sådant som det slutna rummet och andra klassiska deckarinslag.
Det är föga förvånande lång kö till boken på Lunds stadsbibliotek, så jag blev glad att få den som recensionsexemplar från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar