Varken Kina eller science fiction hör till mina komfortzoner, men desto roligare är det att konstatera att jag uppskattade det här recensionsexemplaret från Chin Lit. Förlaget är specialiserat på kinesisk översatt litteratur, och anger på baksidesfliken att det ges ut en halv miljon titlar per år i Kina. Nu är väl gissningsvis inte allt det lika bra (som i de flesta länder), men om bara lite grann är det så finns det ju mycket att ta del av.
Den här lilla kortromanen eller långnovellen på sådär 75 sidor har hittat något intressant att spinna handlingen runt. Det är förresten ofta den intressanta kärnan som saknas när jag inte gillar science fiction, tror jag. Här är det intressanta att Peking är indelat i tre zoner, kallade utrymmen, där invånarna i tur och ordning får tillgång till luft och dagsljus (utom i Utrymme 3 som bara har fått vaken tid på nätterna). Det är ett ojämlikt samhälle; i Utrymme 3 bor flest och de får minst tid, i Utrymme 1 är det tvärtom. När man inte ska vara vaken lägger man sig i sin sängkapsel och så blir man sövd med gas innan det aktuella utrymmet viks ihop. (Jag tänker på Musse Pigg och Långben på campingsemester.)
Handlingen går ut på att någon - en renhållningsarbetare från Utrymme 3 - ska ta sig till Utrymme 1 och tillbaka, något som är förknippat med risk för repressalier om man blir upptäckt. Det är inte alldeles hermetiskt tillslutet mellan zonerna, men det är verkligen inte meningen att man ska resa fritt mellan dem. Det blir faktiskt riktigt spännande att följa Lao Dao på hans självpåtagna uppdragsresa. På det begränsade utrymmet går det inte att sväva ut, utan det är en återhållen stil, där man får fylla i det obehagliga själv. För det är naturligtvis djupt oroande att tänka sig att teknologin skulle användas för att skapa den här sortens samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar