63. Elin Willows: Inlandet

Ingen - allra minst jag själv - har väl hävdat att den här bloggen på något sätt ligger i den litterära framkanten och följer med i det allra senaste som kommer ut. Men någonstans läste jag om den här debutromanen och ställde mig i kö på biblioteket, och det tog inte alls så lång tid att få låna ett exemplar som det verkade då. Folk har läst fort (och lämnat tillbaka i tid), eller så har de hoppat av kön.

Upplägget får mig att tänka lite på Emma Ahlqvists serieroman Ta mig härifrån, som jag läste för något halvår sedan - en ung kvinna i ett litet samhälle i glesbygden (som förresten också sitter i kassan i mataffären). Men här är det tvärtom, för den anonyma huvudpersonen i den här boken längtar inte bort, och hon har dessutom flyttat söderifrån till det anonyma samhälle (som går under just benämningen "samhället") där det hela äger rum. Skälet till det etableras tidigt; hon hade en pojkvän där, men det tar slut nästan innan hon har kommit fram. Egentligen har hon alltså inte så stor anledning att stanna, men eftersom hon inte heller har anledning att flytta - och vart skulle det vara? - så stannar hon kvar åtminstone i de ungefär två år som det handlar om. På ett ovanligt sätt får vi reda på oerhört lite om vad som har hänt henne tidigare, utanför det tidsfönstret, men det fungerar, lite överraskande för mig när jag tänker på det.

Det är på sätt och vis en ganska enkel historia, där det inte händer så mycket av stora dramatiska ting. I samhället jobbar man, och när man är ledig tar man bilen och kör ut någonstans. Någon gång kör man till närmaste stad. På lördagarna går man på Hotellet och festar, om man inte är den som ska vara nykter för att kunna köra. Och så pågår livet på det där sättet och plötsligt har det gått ett halvår och ett år och så fortsätter det. Enkelheten i det här är förstås bedräglig, och beror nog på att det det inte finns det minsta överflödigt i historien, varken innehåll eller ord. Dit når man inte utan att ha filat en del på det, skulle jag tro, men det gör också att det är en ovanlig läsupplevelse, särskilt i den här epoken när böcker så ofta är på 400 sidor eller mer. Här är det rätt så precis 200, och det är svårt att tänka sig att det är något som saknas.

För mig är det dessutom lite exotiskt, eftersom det så tydligt utspelar sig i en del av landet där jag aldrig har varit. Det är ibland trettio grader kallt och mer ändå, man kan köra bil på isen, det plockas hjortron och det är så ljust på sommaren att det är svårt att sova. Allt det där är förstås också tacksamt att beskriva genom en huvudperson som inte har det naturligt med sig från barnsben. (Omslagsbilden är en målning från 2004 av Karin Mamma Andersson, som - hon alltså - jag annars tycker är ganska överskattad, inte minst ekonomiskt. Men här passar den bra.)