Sherlock Holmes är väl mest bekant från novellformatet, men förekom också i fyra romaner. Fruktans dal, från 1915, är den sista och kanske minst bekanta efter de båda inledande En studie i rött och De fyras tecken, och Baskervilles hund, som många verkar sätta främst. Men i ett förord berättar Mattias Boström (som har skrivit Från Holmes till Sherlock) att romanen som är förlaga till den här serieversionen faktiskt är närmast en prototyp till alla senare herrgårdsmordhistorier, där det gäller att på ett trovärdigt sätt avgränsa antalet misstänkta och göra det omöjligt för någon att komma in eller ut. Här är det påpassligt nog en vindbrygga, som av goda skäl hissas upp nattetid, som fyller den funktionen.
Själva historien är helt habil, förstås. Jag tror ändå att en nutida deckare inte hade låtit upplösningen komma så tidigt, och efterföljas av ett ganska långt förklarande avsnitt, utan valt att vända på det.
Holmes har utvecklats från den arroganta version som i början mest har Watson till att driva med, och här verkar de ganska ofta uppskatta varandra ömsesidigt:
Seriemediet har ju sina sidor när det gäller att berätta sådant som inte finns i dialog, men här tycker jag att adaptörerna ofta lyckas ganska bra med att effektivt få in både samtal och miljö - här ett värdshus - på begränsad plats:
De övriga tre romanerna är också utkomna i serieversion, så det kan tänkas att jag återkommer till dem här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar