Den här delen av Tintins äventyr fortsätter mer eller mindre sömlöst från den föregående, det vill säga Tintin är inte hemma i Belgien och mellanlandar, utan reser vidare österut, i första hand till Kina. Titeln syftar på en opiumhåla, och möjligen är inte framställningen av det kinesiska samhället så fördomsfri som man hade önskat sig. Men den är heller inte så exotiserande som i tidigare delar, och tintinologin gör en viss sak av att Hergé den här gången har haft hjälp av infödd expertis.
Tintinologerna verkar däremot inte särskilt upptagna av frågan om Tintin är ett förnamn, efternamn, pseudonym (han är ju journalist och på den tiden skrev de under signatur) eller mononym. I Kina blir han ofta tilltalad "herr Tintin" eller "mr Tintin", men det kan ju bero på att de han möter inte heller förstår hur det är.
Den här genren ställer sina krav på de medverkande rösterna. De ska vara tydliga utan att vara teatraliska, och de ska gå att skilja åt, så att man aldrig behöver fundera över vem det nu är som pratar. Med tanke på det sista är det djärvt att de här produktionerna låter samma röster återkomma i olika roller, ibland i samma historia. De flesta klarar av det, och den som har den största utmaningen klarar det nog bäst. De båda detektiverna Dupond och Dupont går ju inte att skilja åt i uttalet av deras namn, och i bild är det bara formen på mustascherna som gör att man vet vem som är vem. Bert-Åke Varg spelar båda herrarna, och har därmed ofta dialog med sig själv. I den ena rollen låter han ganska lik den papegoja han spelade på båten till Kongo och i den andra så långt därifrån man kan komma, en djup och luftig stämma, men båda lyckas förmedla den total enfald som präglar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar