Elsa Billgren lyckas på 25 små sidor få in ett antal byten av berättarperspektiv, vilket ju är en prestation bara det. Det är omväxlande en Elsa och en Sabrina som berättar, och de är med sina familjer på semester i Italien, och gör sådant som man brukar göra där, till exempel tittar på Pompeji och Vesuvius. Lokalfärgen är det bästa med den här novellen, tycker jag. Sedan har jag lite svårt att befria mig från tankarna på vad som är verklighet och fiktion när författaren heter Elsa och novellens Elsa har en pappa som är konstnär, men det är väl bara som det ska vara i autofiktionens era.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar