223. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening

En ny bok av Håkan Nesser är något av en fest, tycker jag. (Och jag har några gamla olästa dessutom, om jag skulle känna ett behov av att festa till det, vilket alls icke kan uteslutas komma att bli fallet.) Festen serverar dessutom utprovade favoriträtter, så jag gissar att alla Nessers läsare blir nöjda.

Det som är det nya den här gången är att två gamla bekanta återkommer och får träffa varandra. Det är den pensionerade kommissarien Van Veeteren i Maardam i detta namnlösa fiktiva land som Nesser återkommer till i olika sammanhang, och det är Gunnar Barbarotti i det lika fiktiva Kymlinge, beläget i Västsverige men enligt uppgift befryndat med Kumla. För mig - och kanske andra - är detta lite som att sammanföra vänner från olika sammanhang; man hoppas att det ska gå bra och att de ska gilla att umgås, för annars blir det så jobbigt. Det tar en stor del av boken innan de faktiskt träffas, men det är kanske inte någon större spoiler att de trivs tillsammans.

Själva berättelsen är ganska långsam, men på något underligt sätt spännande ändå. Framför allt tar det tid innan det kommer igång, men det är också det som är Nesser, och jag gissar att det är så läsarna vill ha det. Det är i varje fall inte det minsta oangenämt att sällskapa med Van Veeteren och hans fru Ulrike när de flyr Maardam för att (inte) fira hans 75-årsdag, och något motvilligt, men så småningom alltmer villigt, ger sig in i en gammal mordutredning som blivit aktuell igen. Man har nämligen hittat den mördare man trodde att man hade identifierat, ehuru inte fångat. Förargligt nog är han död, och dessutom på ett sätt som närmast omöjliggör att han skulle kunna ha varit mördare för tjugoett år sedan.

Eftersom det har gått femton år sedan senaste Van Veeteren-boken är han förstås med ålderns rätt inte så aktiv i utredningar längre. Men han har kvar sitt antikvariat, även om han verkar sälja lika lite. Hos polisen i Maardam är det Münster som håller i tömmarna. Barbarotti är mer anknuten till sitt senaste framträdande; den här intrigen börjar bara ett halvår efteråt. Han och kollegan Eva Backman är sedvanligt synkroniserade, men har fått en ny chef som är helt inkompetent, sådär som polischefer har varit sedan Sjöwall/Wahlöös dagar. Van Veeterens gamle chef Hiller lämnade i alla fall oftast de utredande poliserna i fred.

Även i detaljerna ger Nesser oss vad vi har vant oss vid att få. Några medverkande har normala namn, men de flesta inte. Priset den här gången tror jag går till en birollsinnehaverska, Disabelle Lemoncourt. På sidan 185 infaller "den här lugubra lördagen", så där kan man bocka av den glosan. Joggaren, som jag inte själv har uppmärksammat tidigare, men blivit påmind om, finns med, liksom "pommersten". (Här är det i form av en "magister Pommersten".)

Med ett tilltagande œuvre ökar möjligheterna för en författare att anspela på sig själv och glädja sina återkommande läsare med små påskägg. Jag har som sagt inte läst allt av Nesser, men roas av att en liten utvikning till Berlin utspelar sig i samma kvarter som Elva dagar i Berlin.

Det är på nära 550 sidor tämligen talrika trådar som ska tvinnas ihop, och någonstans strax efter mitten undrar jag hur det ska kunna gå ihop. Men det gör det förstås, även om det ett litet tag där känns som att det börjar om i Kymlinge efter att Van Veeteren har haft huvudrollen i Oosterby [sic!] en halvlång bilresa från Maardam. Det är just genom att Nessers båda utredare sammanförs som olika händelser med decennielånga mellanrum så småningom får sina tydliga samband.

Bättre än så här blir det knappast, tycker jag. Frågan är bara om Nesser får några nya läsare på att skriva den här sortens böcker, eller om det bara är vi gamla som fylkas när det kommer en ny. I det senare fallet varnar jag för att det kan gå som för Maria Lang.