Denna näst sista del i serien är i tilltagande grad kritisk mot samhället, inklusive polisen. Det tar sig uttryck dels i relativt underhållande beskrivningar av till exempel byråchefen Malm, Martin Becks närmaste chef, och hans "taktiska kommando", dels i något mindre underhållande beskrivningar av till exempel den nya flygplatsen Sturup eller mängden narkotika i samhället.
Som kontrast till detta är Martin Beck nästan hela tiden i Anderslöv på Söderslätt och utreder ett strypmord på en kvinna, assisterad av lokalpolisen Herrgott Nöjd. Det framställs som en verklig idyll, och det är inte utan att man blir sugen på att åka dit och titta på miljöer. Relationen mellan Martin Beck och Herrgott Nöjd påminner inte så lite om den som utvecklas mellan Dale Cooper och Harry S Truman i Twin Peaks, tycker jag. Efter att till en början bara haft en yrkesmässig respekt mellan sig blir de något i stil med vänner, trots att utgångspunkten med en överordnad från rikspolisen och en underordnad med all nödvändig lokalkännedom skulle kunna vara problematisk.
Becks närmaste man Kollberg fångar mot slutet både sin egen och läsarens reaktion på upplösningen: "Han blev inte alls förvånad men kände den välbekanta ilningen av tillfredsställelse över att ha tänkt rätt." Fram till något stycke innan har det varit svårt att se sambandet mellan polismordet i titeln och strypmordet utanför Anderslöv.
Men roligast för mig är när Martin Beck gör husrannsakan och hittar "en bricka, gjord av fjärilsvingar i lysande blå och gröna färger. Som pojke hade han själv en gång ägt just en sådan fjärilstavla, skänkt av någon släkting, som kommit hem från en resa till Sydamerika. För honom hade den representerat äventyret; främmande hamnstäder, vilda urskogar och stora floder; mystiska platser bortom vida hav, alla de fjärran länder, som han med visshet skulle utforska bara han blev vuxen." Så här ser min egen bricka i genren ut:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar