252. Drama på Ekudden

"Liten detektivroman" säger undertiteln - som faktiskt står under titeln på titelbladet, till skillnad från på omslaget - om den här knappt hundrasidiga boken, och det är väl inte alldeles felaktigt, även om den till omfånget får sägas vara en kortroman. Den riktige detektiven, landsfogden som löser gåtan, kommer tillstädes först i sista kapitlet. Dessförinnan är det landsfiskalen i det namnlösa samhället som sköter utredningen med bristande framgång, tidvis ofrivilligt assisterad av den allvetande berättaren och någon av de misstänkta.

Bakom den allvetande berättaren finns sex kända författare som har skrivit varsitt kapitel, och bara det är ju en anledning att vilja läsa, tycker jag. Alla de sex är kanske inte ihågkomna idag, och alla är verkligen inte ihågkomna som deckarförfattare; det var egentligen bara H.-K. Rönblom som var verksam som sådan. Ursprungligen publicerades den här stafettdeckaren som julföljetong i Svenska Dagbladet 1956, och kompletterades med en tävling, där läsarna skulle gissa vem som hade skrivit vilket kapitel. Det var kanske lättare då, om den bildade läsekretsen kunde förutsättas ha läst annat av åtminstone några av de medverkande författarna. Själv är jag nöjd med att ha lyckats identifiera vilket kapitel som skrivits av Rönblom, som jag nu har läst allt skönlitterärt av (om det nu inte finns mer av den här obskyra sorten, där han har medverkat). De övriga gick det sämre med, även Fogelström, som jag ändå har läst något av. (Den här återutgivningen i bokform är från 1985 i regi av tidskriften Jury, salig i åminnelse.)

Själva historien hör kanske inte till de bästa i den svenska deckarhistorien, men den är inte sämre än mycket annat från tiden. Det utspelar sig på ett ålderdomshem - eller vad termen nu var för den sortens inrättning 1956 - och det är en av de boende som hittas död. Det är ingen tvekan om att han har blivit mördad, även om någon har gjort sitt bästa för att få det att se ut som självmord. Praktiskt nog är det, som så ofta i genren, ett antal närvarande som kan antas ha haft motiv att döda honom, och ingen utomstående som har kunnat komma in och göra det. Om man inser vikten av en ledtråd i första kapitlet bör det inte vara alltför svårt att gissa vem som är mördaren, men jag får skamset erkänna att jag inte var i närheten av att identifiera den tråden som leddito.