söndag 7 oktober 2018
253. Torgny Lindgren: Berättelserna
Det finns litteratur som passar bra för uppläsning, och det finns också författare som läser bra. Och så finns det Torgny Lindgren, som läser sina egna böcker så att man inte kan tänka sig någon annan läsa dem, och inte ens vill läsa dem själv, bara lyssna på honom. Det är förstås en kombination av språket med de västerbottniska dialektinslagen, hans sätt att fånga olika berättarröster i en novellsamling och den allmänna kongenialitet som kommer av att han vet bäst hur han har menat när han skrev. Men det går ändå inte att förklara vad det är som gör det så bra. Som tur är har Storytel några till, som jag inte har hört eller läst på annat sätt.
Novellsamlingar är notoriskt svåra att berätta om, men har man läst Torgny Lindgren vet man vad man har att vänta. Det är en obestämd dåtid i ett obestämt västerbottniskt inland, där folk har det ganska eländigt, inte minst på grund av tuberkulosen. Ibland är det oerhört sorgligt, men en och annan gång är det också väldigt roligt. Sällan är det roligt genom att någon verkligen försöker, utan snarare genom att något trots ansträngningar inte går som det är tänkt. Så är det för uppfinnaren Julius Lundmark i Svaipaliden, som i sin ensamhet uppfinner både elektriciteten, telefonen och glödlampan, omedveten, eller i varje fall obekymrad, om att de redan är uppfunna ute i stora världen. Sedan har hans mor ingen annan att ringa till än en väninna på andra sidan skogen, tills de blir ovänner, och då blir telefonen hängande oanvänd. Tråden kan man i alla fall hänga tvätt på.
Det första av Torgny Lindgren som jag gav mig i kast med hade jag svårt för. Men jag tror att jag har hittat mitt sätt att uppskatta honom, och det är just genom att lyssna när han själv läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar