Bara ett halvår efter senaste gången Puck Bure råkade in i ett mordfall är det nu dags igen. Och till råga på allt är det jul - 1953, alltså. Hon, maken Einar och fadern Johannes M. Ekstedt firar den hos Johannes' bror Tord, som är kyrkoherde på landet i Västmanland, och där finns också Pucks elvaåriga kusin Lotta. De här släktingarna har inte förekommit tidigare, och det må väl vara hänt, men det verkar inte som om de har någon särskilt nära relation, utom mellan bröderna, och det är lite oklart för mig varför det har blivit så att de firar jul ihop.
Hela historien rivs av på en vecka med början på julafton och slut på nyårsafton, just vid tolvslaget. Då läser Anders de Wahl Nyårsklockan i radio, för så länge sedan är det, och även i övrigt är det ett helgfirande där andakt, mat och gemenskap står i fokus, före TV och "årets julklapp". Fast det delas ut julklappar; Lotta får en mycket kärkommen kattunge, avkomma till Johannes' egyptiska Thotmes III, som vi minns från en somrigare Lang för några år sedan, och Puck får en nertspäls. Just som presenterna är upppackade kommer grannen, handelsmannens fru, och är orolig för att hennes man är försvunnen, men relativt omgående hittar Puck honom. Död, förstås, på ett för Lang ovanligt blodigt sätt.
För att följa med i lokaliteterna i Västlinge får man inte mindre än två kartskisser:
och åtminstone den nedre är nödvändig för att man ska förstå hur folk har kunnat gå om varandra i olika in- och utgångar i handelsboden. Sedan måste det också sägas att det ändå inte är riktigt möjligt att dra rätt slutsatser om vem som är mördaren förrän mycket sent, och då inte på grund av något som varit känt tidigare. Intrigen är nog Langs svagaste hittills, men boken lever högt på miljö och karaktärer.
De medverkande den här gången är lagom många:
och jag minns från tidigare omläsningar framför allt två damer.
Den ena är Frideborg Janson, en superb biroll, alltid iförd volanger, alltid vitpudrad, alltid lite echaufferad. Hon är tyvärr bortklippt från den senaste filmatiseringen, men tolkades kongenialt av Sif Ruud i en tidigare film. (Den är annars relativt omstuvad i förhållande till boken, men det var Lang själv som skrev manus, så det är ju svårt att protestera. Pucks farbror spelas förresten av Nils Asther, som den här bloggen har haft anledning att skriva om tidigare.) Den andra minnesvärda damen är Tekla Motander, senast spelad av Sissela Kyle, i den gamla filmen av Hjördis Pettersson, som väl närmast var typecastad i roller som viljekraftiga disponentskor. Tyvärr är de båda damerna beskrivna på sådant sätt att de mest fyller andra funktioner än att vara riktigt misstänkta, så kretsen av sådana är egentligen lite för liten för att det ska vara riktigt tillfredsställande.
Och så ska man inte glömma den återkommande Lang-karaktären, Vampen. Här är hon änka, men hon kan också vara dotter till en filmdirektör, dotter till en varuhusdirektör, gift med en affärsman, eller till och med läroverksadjunkt. Helst ska hon vara blond, eventuellt rödhårig, men gärna grönklädd och grönögd, och kapabel att förvrida huvudet på samtliga närvarande män, inklusive Einar Bure. Det ska bli intressant att se hur återkommande hon är framöver.
Med denna boks placering i Västmanland är principen om varannan i Stockholm, varannan i Bergslagen bruten. Eftersom det av allt att döma utspelar sig i Västmanlands län är det inte den gamle bekantingen Anders Löving som är landsfogde, utan en relativt anonym herre vid namn Karsten.
Jag samlar som bekant inte Maria Lang i några tjusiga utgåvor, inte heller förstaupplagor. Den här utformningen hade omtrycken under några år på sjuttiotalet, då de flesta dittills utkomna böcker verkade fortsätta sälja. På baksidan har de - oavsett hur bra eller dåliga de är - den säljande devisen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar