9. Maria Lang: Farligt att förtära

Maria Lang var inte ensam i sin generation deckarförfattare om att ha en inledande personförteckning, och kanske är den här lite mer strömlinjeformad än den förra:

Men den är en tydlig varudeklaration av att detta är en deckare i skolmiljö på den tiden man tog studentexamen med skrivningar och förhör (och vaktmästaren bara var känd under sitt efternamn). Puck Ekstedt, professorsdottern från Uppsala, som är berättare inte bara här utan i ett antal av Langs tidiga böcker, är nu förlovad med sin Einar, som hon var nykär i senast vi träffade dem. (Det här utspelar sig förresten av datum och veckodagar att döma 1949, knappt två år efter den förra boken, så man kan inte anklaga dem för att jäkta i sitt förhållande.)

Einar är anställd vid Stockholms Stadsläroverk, som i varje fall till namnet är fiktivt, och dit har han värvat Puck som vikarierande svensklärare, när lektor Stenlund blir sjuk. Så småningom visar det sig att hon inte kan återkomma i tjänst till studentexamen, som det var tänkt, så Puck får ta hand om den också. Men examen kommer onekligen något i skymundan när elevernas vårfest - där Einars nyskrivna pjäs framförs - slutar med att en av eleverna i studentklassen dör på scenen inför smattrande applåder från en publik som inte förstår att döendet inte hör till pjäsen.

Utan att gå i detalj om resten av handlingen kan man konstatera att Lang har fått upp farten, och att Bo Baldersons parodi på Christer Wijk i "Harpsundsmordet" är synnerligen välfunnen:

Läroverket i fråga är alltså till namnet fiktivt, men jag undrar om inte lokalerna har lånat ganska mycket av Ahlströmska skolan, där Dagmar Lange var lektor och studierektor. Inte minst arrangemanget med lärarbostäder i lägenheter i en flygelbyggnad, så det går att gå inomhus från den delen till själva skolan, är hämtat därifrån. (Praktiskt nog får Puck låna även lektor Stenlunds lägenhet.) Sedan finns det uppgifter om att en del av de medverkande är kalkerade på lärare och elever från läroverket i Gävle, där Lange vikarierade under tidigt 40-tal. Det kan man läsa om här, här och här, till exempel vem som var förebild till den infama adjunkten i franska Katrin Jeppson.

Med tanke på den roll det olåsta giftskåpet i kemisalen spelar är det här således en nyckelroman i dubbel bemärkelse. Lange själv var inte förtjust i den här boken, men jag tycker den har sin charm. Inte minst finns det en och annan riktigt rar karaktäristik av de medverkande, såsom "Hon var stilig, och hon var renhårig och käck, och vi fann varandra med detsamma i scouting, idrott och fjällklättring." Den tyder kanske mest på att friluftsliv inte hörde till Langes egna intressen.

Det här är en av de tidiga Lang-deckare som inte är filmade på senare år. Det verkar som om man har valt bort de som utspelar sig i Stockholm och hellre hållit sig i Nora/Skoga eller övriga Bergslagen. Lite synd tycker jag det är, för det här hade blivit en bra film, och en gammal skolbyggnad att filma i tror jag man hade kunnat hitta.