78. Maria Lang: Vår sång blir stum

I förra boken var det Camilla Martin som debuterade, och i den här är det en annan återkommande karaktär, som kommer att vara med i Langs produktion ända till slutet, även om jag inte är säker på att hon är med i riktigt varje bok förrän om ett tag. Det är den anagrammatiska kriminalförfattarinnan Almi Graan, bosatt i Skoga och med "pedagogisk verksamhet" i sitt förflutna, och det är förstås ingen slutledningsbragd att konstatera att hon har mycket gemensamt med Maria Lang själv, utöver att deras namn består av samma bokstäver. (Men inte riktigt allt - Almi Graan verkar skriva mest för radio och TV.)

Året är 1960, och för att fastställa det får man några ledtrådar. Ett par medverkande diskuterar utsikterna i det amerikanska presidentvalet, och eftersom handlingen utspelar sig i maj är det fortfarande mycket öppet hur det ska gå där. (Det står inte mer i boken, men primärvalen pågår, och den som är mest klar av kandidaterna är faktiskt republikanen Nixon, som skulle komma att förlora knappt mot Kennedy, som däremot hade hårdare motstånd i primärvalen på den demokratiska sidan. Men Nixon blev ju president ändå så småningom.)

Orkestern på stadshotellet spelar Romantica, som jag var obekant med, men som visar sig ha varit Italiens bidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen det året:

Och om man vill tro att Almi Graan är lika gammal som Maria Lang så framgår det i ett skriftligt vittnesmål att hon är 46 år gammal, och då hamnar man också på 1960, om man utgår från Dagmar Langes födelseår.

Hela handlingen hinns med från fredag kväll till måndag eftermiddag, där lördagen är den stora dag då det för första gången ska avläggas studentexamen i Skoga. (I verkligheten fick Nora inget gymnasium, utan det hamnade i grannstaden Lindesberg, och det här lär vara Dagmar Langes protest mot det.) Det är något visst med studentexamensdeckare; Lang har ju varit i den genren tidigare. Det är en enorm anspänning inte bara för abiturienterna, utan också för lärarna, och när rektorn och en av censorerna dessutom är gamla fiender från Uppsala - konkurrenter om samma professur en gång - är det upplagt för urladdning. I de bästa scenerna, ett av examensförhören och en bit av banketten på kvällen, är Lang på sin absoluta toppnivå. Dem kan man ta fram och läsa om när som helst.

Upplägget gör förstås att det finns fina möjligheter att knyta ihop tidigare böcker. Einar Bure har blivit professor och kommer till sin gamla hemstad som censor, om inte åtföljd så i varje fall mött av sin professorska Puck:

Puck är här inte berättare, vilket är en fördel, och Einar har egentligen den större rollen av de båda. Det framgår i förbigående att dottern är fyra år gammal, och det ska hon mycket riktigt vara om det är 1960. (Är man inte nöjd med tidsmarkörerna så får man också gymnasisternas språkbruk, som den medelålders studierektorn Dagmar Lange uppfattade det. Bäst är "busgullig" och "noskig".)

Doktor Severin har med sin doktorinna till banketten, och vi som har läst Lang i ordning minns förstås när de blev ett par. De gamla bekantingarna systrarna Petrén, som var med redan i den första Skoga-deckaren, och sedan återkom för tre år sedan är med i gammal god stil (men deras bror verkar utskriven ur handlingen). Och förutom de ovannämnda poliserna - där Löving inte har råsidenskjorta men dock klackring - finns också den relativt anonyme men universellt användbare Svensson med.

Banketten äger rum på stadshotellet, som inte har fått någon planskiss, och det är inte utan att jag saknar det lite. När jag bodde där för ett drygt decennium sedan hade jag svårt att få riktigt rätt på lokaliteterna; jag undrar om inte den del av hotellet där mordet begås i den här boken då var upptagen av något annat än gästrum på den aktuella våningen. Men nu verkar rummet gå att boka.

Det bästa här är annars det experiment med berättartekniken som kanske ger sig av att Puck inte är berättaren. En central del av boken består av nedskrivna redogörelser av de viktigaste medverkande, där de, i väntan på att Christer Wijks svarta Mercedes kommer fram till Skoga, skriver ner vad de har gjort den tid då mordet måste ha ägt rum. Mot slutet får dessutom ett antal förtrogna skriva ner varsin teori om vem mördaren är. Det som är mindre bra är möjligen författarens återkommande problem att uttrycka sig som något annat än en vuxen akademiker, och det accentueras i skriftlig form.