125. Maria Lang: Vitklädd med ljus i hår

Det blanksvarta omslaget gör den här luciadeckaren oväntat svårfotograferad. Men de viktigaste ingredienserna i mordgåtan bör framgå, nämligen en lucia och en giftflaska. Lucian kommer och serverar glögg hemma hos privatpraktiserande läkaren Staffan Palm och hans fru Margot, enligt personförteckningen:

"uppseendeväckande", så länge det nu varar. Det är nämligen hon som stjälper i sig båda glöggmuggarna och dör, medan doktorn går och duschar, när lucian har försvunnit iväg. Ingen av dem vet vem hon är, och ingen av dem har bett henne komma. Det är en lovande, mystifierande inledning, som tyvärr inte motsvaras av den övriga intrigen. Det är alldeles för gott om öppna dörrar, både där Palms bor, där doktorn har sin mottagning och där övriga inblandade bor. I verkligheten hade det knappast gått att begränsa de misstänktas skara så snabbt och rationellt, när vem som helst har möjlighet att gå ut och in i fastigheterna.

De ligger inte ens omedelbart nära varandra, även om de flesta verkar vara bosatta på Östermalm. Paret Wijk-Martin är nyinflyttade i korsningen Skeppargatan-Karlavägen, och eftersom huset ska vara nybyggt när det utspelar sig 1966 måste det nog vara här:

Övriga återfinns i kvarteren omkring, på Sibyllegatan och Jungfrugatan, och den skolklass som uppvaktar en av sina lärare - Kurt Uddén, som praktiskt nog bor vägg i vägg med Christer Wijk - kommer från Ahlströmska skolan, där Dagmar Lange i verkligheten var lärare. Det verkar i alla fall vara den enda skola som är belägen vid Kommendörsgatan, ungefär rakt bakåt från perspektivet ovan. Givetvis saknas inte den hos Lang så ofta återkommande anknytningen till skolvärlden. Här är det rentav studentexamen, trots att det är december, för Git Friman kuggades på våren och gör nu ett nytt försök, som man tydligen kunde göra även utanför vanlig tidtabell. Och lektorerna Uddén och Rydberg får då tillfälle att diskutera det nya gymnasium som är på gång, där studentexamen ska avskaffas.

Det är en del annat som inte är helt tillfredsställande med intrigen, inte minst att det går så fort med allting. På knappt två dygn är allting utrett. Redan i radionyheterna klockan nio på luciadagens morgon har polisen gått ut med vad som har hänt, inklusive en ganska detaljerad redogörelse för hur mordet har gått till och vem offret är. Det går också påfallande snabbt att få besked från laboratorier om giftspår och liknande. Långsamt är det däremot när olika medverkande håller miniföreläsningar om luciatraditionens ursprung. Jag undrar om inte en engelsk gäst hemma hos Git Friman är inskriven bara för att det ska finnas en rimlig mottagare för ett par av utläggningarna.

Palle Davidsen, kriminalassistenten, som medverkade för första gången för tre böcker sedan, är med här också, och hinner både gå på studentskiva och en del annat. Förra gången var han ett nytt och piggt inslag, men den här gången känns han tyvärr som en karikatyr när han dyker upp överallt på sitt hejiga sätt. I dagens kontext hade man kunnat kalla honom gränslös.

Och så det här med kläderna, som verkar vara Langs motsvarighet till maten hos Stieg Trenter. En trubadur (som sjunger egna sånger om Rhodesia, en tidsmarkör så god som någon) är klädd i "dovt lila sammet, skjorta i lingon och mjölk, slipsen orientaliskt mönstrad i rosa och syren på vit botten och han bar opp alltsammans med självklar smidighet" och en av damerna har "aftonpyjamas av silverpaljetterad jersey, i tunna silversandaletter med virade remmar och postisch som tornade opp frisyren i vitblonda löslockar". (Där exemplifieras förresten också Langs idiolektiska användning av "opp" i stället för "upp", som jag har lite svårt för.) Ibland är hon också en värdig konkurrent till Bengt Grive, som när en annan av damerna har "resedagrön ylleblus". Det märks att tiden har gått från hennes första bok, där uppkläddheten var påfallande, även vid vistelse på landet under primitiva förhållanden.