Först ska det kanske redas ut vad titeln på den här boken egentligen är. Det är helt entydigt av både omslag, ryggtitel, smutstitelblad och en förteckning på sista sidan över de titlar som ingår i den här utgivningen att titeln är Siden Sammet - med versal på båda orden och utan kommatecken emellan. Det är också så det verkar stå på andra utgåvor. Biblioteken verkar däremot vilja ha Siden, sammet - med gement s på andra ordet och kommatecken emellan. Det är väl egentligen mer korrekt, men känns också lite mästrande, om författaren - för övrigt lektor i svenska i det civila - nu har valt det här.
Boken kom ut 1964, ett år då det för ovanlighetens skull kom två böcker av Maria Lang. Den andra är en novellsamling, hennes enda försök i den genren, och den har jag redan läst, så den kommer inte att återkomma under det här årsprojektet. Handlingen i den här utspelar sig samma år. Det finns några tecken på det, förutom det man kan hitta om man jämför veckodagar och datum. Ett par gånger anspelas det ett belgiskt statsbesök i Stockholm, och det, har jag lyckats ta reda på, ägde rum 11-14 maj. Ett sällskap går på Dramaten och ser Doktorerna, och den, är teatern tjänstvillig och meddelar, hade premiär den 30 april.
Ganska ofta hos Lang får man reda på hur personerna är klädda, mest damerna, är mitt ovetenskapliga intryck, och kanske allra mest på den tiden Puck Bure var berättare och huvudperson. I det som har skrivits om Lang - och Dagmar Lange, förstås - framgår att hon var kläd- och modeintresserad, och lät sy upp sina kläder i stället för att köpa konfektion. Det märks också här, där miljön är en modeateljé, att hon är både insatt och intresserad, men kanske det blir lite för omständligt ibland med tygkvaliteter, skärningar och andra teknikaliteter. (I förbifarten förekommer också "en modemedveten lärarinna från Ahlströmska skolan" som kund, och det är förstås en rolig blinkning.) Det här betyder också att det är en relativt enkönad miljö, liksom för några år sedan:
även om det finns ett par medverkande herrar utöver Christer Wijk. En av dem har förresten läst vid Stockholms högskola för tolv år sedan och känner igen honom från Hum B, där det ju också utreddes mord, även om det första liket inte alls låg där.
Bland milstolparna den här gången märks dels att det verkar som om herrskapet Martin-Wijk nu gör slag i saken och gifter sig (men de har fortfarande varsin bostad!), dels att kriminalassistenten Palle Davidsen gör entré. Han kommer att återkomma i senare böcker, vill jag minnas från sporadisk tidigare läsning, och verkar göra sådant som den stadgade kommissarie Wijk inte längre kan, såsom att äta lunch med söta misstänkta flickor.
Miljö och mordvapen leder mina tankar till en senare utkommen bok, En sax i hjärtat, som jag läste för ett par år sedan med viss behållning. Det är nog ingen slump.
Jag tror faktiskt att det är första gången jag läser den här, och det är ingen tvekan om att vi nu har lämnat Langs storhetstid bakom oss. Miljön är bra, men intrigen är inte alls lyckad. Det är tappade trådar (metaforiskt) och ett antal för lösningen viktiga förutsättningar som kommer fram alldeles för sent. Livet är i verkligheten fullt av sammanträffanden, men det får inte en deckare vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar