232. Elly Griffiths: Främlingen

Elly Griffiths har jag tidigare mött som författare till böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway. Här gör hon en avstickare från det spåret i en annan deckare som anges som fristående, men det har faktiskt nyligen kommit en bok till om den polis som sköter utredningen här. Hon heter Harbinder Kaur (som uttalas som om hon hette Carr) och är kvinna, av indiskt ursprung och homosexuell. Inget av det hade väl behövt vara något att hänga upp sig på i dessa dagar, men sammantaget gör det henne till något av en outsider. Hon är inte heller helt sympatiskt skildrad - ett krävande val av författaren, som jag utgår från inte önskar sig att någon av de grupper Kaur tillhör ska schabloniseras.

Huvudperson är annars Clare Cassidy, som är engelsklärare på en skola, där hennes dotter Georgia är elev. Skolans äldsta byggnad har ett förflutet som bostad åt R. M. Holland, en författare av viktoriansk skräck, som Clare håller på att skriva en bok om - eller i alla fall har hon självbilden att hon gör det. Författarens arbetsrum finns kvar som museum, och när Clare på höstlovet håller en fristående skrivarkurs använder hon Hollands novell "Främlingen" som exempel. Allt det här gör att det finns gott om utrymme för skräck i vardagen, inte minst när en kollega till Clare mördas, och någon använder Clares dagbok för att skriva meddelanden till henne. Denna någon verkar dessutom veta en hel del om R. M. Holland och "Främlingen".

Berättelsen är skriven ur tre olika perspektiv, Clares, dottern Georgias och Harbinder Kaurs, förutom att både Clare och Georgia skriver dagbok, som vi får läsa delar av. Och så finns novellen "Främlingen" med, både som insprängda utdrag och i sin helhet på slutet. Både novellen och Holland är fiktiva, ska understrykas, och jag tror Griffiths har haft mycket roligt med att få till detta. De tre berättarperspektiven är jag inte säker på att jag tycker tillför något, men intrigen med mord i nutid och en skräcknovell i dåtid är riktigt bra hanterad. Det blir också tillfälle att anspela på en hel del annan engelsk litteratur, säkert belönande för den som är beläst, men inte störande för oss som inte kan Wilkie Collins eller Shakespeare så väl. Jag är benägen att fortsätta även med den här Griffiths-sviten när det blir möjligt.