Så här mot slutet av månaden slänger jag in ytterligare ett bidrag till utmaningen Månadens språk, en ganska kort roman av tjecken Bohumil Hrabal. Han blev aldrig någon världskändis, och var gissningsvis alltför lättviktig för att diskuteras för ett nobelpris, som hans generationskamrat, den modernistiske poeten Jaroslav Seifert fick. Men Hrabal är mycket central och uppskattad i den tjeckiska litteraturen, trots sitt tidvis problematiska förhållande till makten, och dessutom ofta filmatiserad. Jag har faktiskt sett filmen som bygger på den här boken för nu ganska många år sedan, men minns ganska lite.
Just den här boken är, liksom några andra, inspirerad av hans egen barndom. Den som för ordet är hans mor, och det borde utspela sig när lille Bohumil själv har hunnit födas, men det finns inget spår av honom i handlingen. Eventuellt är detta vad vi kallar licentia poetica. Modern är en ung levnadsglad hustru till en förvaltare på ett bryggeri, och hon bär sig verkligen inte åt som en hedervärd borgerlig kvinna skulle på tjugotalet. Det som berör mig mest är en scen när hon klättrar upp i bryggeriets sextio meter höga skorsten; där suger det rätt rejält i magen. Till historien hör också hennes svåger Pepin som berättar oändliga och skabrösa historier, inte olikt den tappre soldaten Švejk. Maken/brodern Francin är en tråkmåns, men det är inte utan att man känner med honom när mötena med bryggeriets styrelse störs av diverse upptåg.
Om man klarar av att det här ligger farligt nära stereotypen "mustig skröna" och att meningarna - särskilt när farbror Pepin kommer igång - kan sträcka sig över två sidor är det faktiskt en oväntat fin berättelse. Jag kommer nog att läsa mer av Hrabal, även om det inte hinns med mer medan tjeckiska är månadens språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar