Först ska väl sägas att jag är helt kapabel att identifiera titeln som oortodoxt versaliserad. Men har man en gång bestämt sig för att följa vad som står på titelsidan får man fortsätta med det.
Maria Lang hörde till de ursprungliga tretton ledamöterna i Svenska Deckarakademin när den instiftades 1971. Redan 1973 blev hon ovän med akademimajoriteten i en prisutdelningsfråga (känns det igen från något annat sammanhang, månne?) och lämnade sammanslutningen. När jag har läst hennes egna memoarer och andra skildringar av det kan jag inte undvika intrycket att hon helt enkelt inte var en person som gjorde sig i kollektiva sammanhang. I den här boken återkommer fejden i lätt maskerad form, när det ska bildas en bergslagsk deckarsammanslutning, fast den rikstäckande också nämns. Det är nog med viss förtjusning som Lang låter sitt alter ego Almi Graan vara allmänt motsträvig till sammanhanget och de övriga tilltänkta ledamöterna, för att inte tala om den deckarakademi som hon också har lämnat i denna halvfiktiva värld.
Till persongalleriet med författare, kritiker och liknande kommer också ett par käcka gymnasister, som jag också undrar om de inte är kalkerade på sådana som kontaktade Lang i verkligheten:
Camilla Martin är som synes på andra sidan Atlanten, och jag undrar om inte det är en anledning till att jag tycker ganska bra om det här årets bok.
Miljön är förstås Skoga, och i högre grad än någon gång tidigare kommer också Almi Graans båda angränsande lägenheter - en att bo i och en att arbeta i - till användning:
Och så åker gruppen kors och tvärs i hela kommunen, men där ger jag upp försöken att följa med, trots karta:
Det är förstås lite lokalhistoria, men inte störande mycket, och en hel del andra inslag som jag uppskattar. Här ska bara nämnas den ampra danska osten Gamle Ole, som har sin betydelse för själva mordgåtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar