Ja, ni ser själva att Katten tydligen ska uppfattas som ett egennamn. Det är inte mycket som är bra i övrigt heller med den här boken, 1985 års Maria Lang - konstigt nog, för de två senaste åren har hon hållit godtagbar klass, tycker jag, väl i nivå med hur hennes produktion från mitten av sextiotalet och framåt har varit i övrigt. Möjligen har hon varit för upptagen med att skriva sina memoarer; de kom ut samma år och omnämns här (fast det är förstås hennes alter ego Almi Graan som skriver dem i den här fiktionen).
Liket kommer på sidan 159 av 168, och det är extremt sent även för att vara Lang på senare år. Christer Wijk kommer med på sidan 128, och det är nog med Lang och honom som det var med Agatha Christie och Hercule Poirot, att författaren har tröttnat på sin huvudperson och hellre skriver om andra så länge det går att dra ut på det. Här är det Helena Wijk, Christers mor, dock sängliggande, och Camilla Martin, Christers hustru, förutom de för denna bok unika karaktärerna:
På ett litet hörn finns faktiskt också läkaren Daniel Severin med, fast han "börjar allt bli gammal", konstateras det. Och med tanke på att han var med redan för 32 år sedan och inte var direkt ung ens då är det inte så underligt.
Annars är det tydligt att Lang (eller Lange eller Graan eller hur det ska uppfattas) är mycket förtjust i sin unge släkting Jan. Inte ett tillfälle försitts att påminna om hur stilig han är. Det här är förresten första året som han ligger bakom omslaget, dock inte på den pocketutgåva jag har, men väl originalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar